Kapitel 1 - 10

1.  Upplevelsen "Jag är"
2.  Besattheten av kroppen
3.  Det levande nuet
4.  Den verkliga världen finns bortom sinnet
5.  Vad som föds måste dö
6.  Meditation
7.  Sinnet
8.  Självet står bortom sinnet
9.  Svar från minnet
10. Bevittnande

Kapitel 1 - Upplevelsen "Jag är"

Frågeställaren: En daglig erfarenhet är att världen plötsligt framträder när man vaknat. Var kommer den ifrån?

Maharaj: Innan någonting kan bli till, så måste det finnas någon där som den kan bli till för. Alla framträdanden och försvinnanden förutsätter en förändring som sker gentemot någon slags oföränderlig bakgrund.

F: Innan jag vaknade upp var jag omedveten.

M: I vilken bemärkelse? I det att du har glömt, eller att inte ha haft upplevelser? Erfar du inte även som omedveten? Kan du existera utan att ha vetskap om det? Är ett minnesavbrott ett bevis på icke-existens? Och kan du på ett giltigt sätt tala om din egen icke-existens som en faktisk upplevelse? Du kan inte ens säga att ditt sinne inte existerade. Vaknade du inte när det kallades på dig? Och vid uppvaknandet, var inte känslan "jag är" den första? Även under sömn måste någon slags frö av medvetande existerat, annars vore du avsvimmad. Under uppvaknandet spelas upplevelsen upp: "Jag är - kroppen - i världen." Det ser ut som att den framträder i följdordning, men faktiskt sker allt på en och samma gång, en enda föreställning om att ha en kropp i världen. Kan det alls finnas en känsla av "jag är" utan att man är den ena eller andra?

F: Jag är alltid någon, med tillhörande minnen och vanor. Jag känner ingen annans "jag är".

M: Kanske något förhindrar dig ifrån att veta? När du inte vet något som andra vet, vad gör du då?

F: Jag söker källan till deras kunskap utifrån deras instruktioner.

M: Tycker du inte det är viktigt att känna till om ifall du endast är en kropp eller något annat? Eller, kanske ingenting alls? Ser du inte att alla dina problem är kroppens problem - mat, kläder, skydd, familj, vänner, namn, rykte, säkerhet, överlevnad - alla dessa förlorar sin mening samma stund du inser att du kanske inte är en kropp enbart.

F: Vilka fördelar finns det med att veta att jag inte är kroppen?

M: Det är inte heller riktigt sant att säga att du inte är kroppen. På sätt och vis är du allas kroppar, hjärtan och sinnen, och mycket mer därtill. Gå djupt in i känslan "jag är" och du kommer finna. Hur hittar du en sak som du har tappat eller glömt bort? Du håller den i ditt sinne tills du åter minns den. Känslan av att vara, av "jag är", är det första som framträder. Fråga dig själv varifrån den kommer, eller bara tyst betrakta den. När sinnet stannar i "jag är", utan att röra sig, går du in i ett tillstånd som inte kan sättas i ord, men som kan upplevas. Allt du behöver göra är att försöka om och om igen. När allt kommer omkring är känslan "jag är" alltid med dig, du har bara fäst alla möjliga saker vid den - kroppen, känslorna, tankarna, idéer, ägodelar etc. Alla dessa självidentifikationer är vilseledande. På grund av dem tar du dig själv för att vara vad du inte är.

F: Så, vad är jag?

M: Det räcker att veta vad du inte är. Du behöver inte veta vad du är. För så länge som kunskap innebär en beskrivning i termer av det redan kända, perceptuellt eller konceptuellt, så kan det inte finnas något sådant som självkännedom, eftersom det du är inte kan beskrivas, förutom som total negation. Allt du kan säga är: "jag är inte det här, jag är inte det där". Du kan inte på ett meningsfullt sätt säga "detta är vad jag är". Det blir bara obegripligt. Vad du kan peka ut som "det här" eller "det där" kan inte vara dig själv. Helt säkert, du kan heller inte vara "någonting" annat. Du är ingenting föreställbart eller uppfattbart. Ändå, utan dig kan det varken finnas föreställnings- eller uppfattningsförmåga. Du observerar hjärtats kännande, sinnets tänkande, kroppens agerande; själva förmågan att uppfatta visar att du inte är det du uppfattar. Kan det finnas perception eller upplevelse förutan dig? En upplevelse måste "tillhöra". Någon måste komma och förklara den som sin egen. Utan en upplevare är inte upplevelsen verklig. Det är upplevaren som förlänar verklighet åt upplevelsen. En upplevelse som du inte kan ha, vilket värde har den då för dig?

F: Känslan av att vara en upplevare, känslan av "jag är", är inte det också en upplevelse?

M: Uppenbarligen är allt upplevt en upplevelse. Och i varje upplevelse uppstår upplevaren av den. Minnet skapar illusionen av kontinuitet. I verkligheten har varje upplevelse sin egen upplevare och känslan av identitet beror på den gemensamma faktorn som är roten till alla upplevelse-upplevarrelationer. Identitet och kontinuitet är inte samma sak. Precis som varje blomma har sin egen färg, men alla färger är orsakade av samma ljus, så framträder många upplevare i den odelade och odelbara medvetenheten, var och en separata i minnet, identiska i essensen. Denna essens är roten, grunden, den tids- och rumslösa "möjliggöraren" för alla upplevelser.

F: Hur kommer jag åt den?

M: Du behöver inte komma åt den, för du är den. Den kommer att komma åt dig om du ger den en chans. Släpp fastklamrandet vid det overkliga och det verkliga kommer snabbt och smidigt att ta dess plats. Sluta föreställa dig att du är eller gör det ena eller det andra, och insikten att du är källan och hjärtat av allting kommer gry för dig. Med detta kommer en stor kärlek som inte är val eller preferenser, inte heller fastklamrandet, utan en kraft som gör alla ting älskvärda och intagande.

Kapitel 02 - Besattheten av kroppen

Frågeställare: Maharaj, du sitter framför mig och jag är här vid dina fötter. Vilken är den grundläggande skillnaden mellan oss?

Maharaj: Det finns ingen grundläggande skillnad.

F: Det måste väl ändå finnas någon slags skillnad, jag kommer ju till dig, du kommer inte till mig.

M: Eftersom du föreställer dig skillnader, så reser du hit och dit i sökandet efter "överlägsna" människor.

F: Du är också en överlägsen människa. Du påstår dig känna det verkliga, medan jag inte gör det.

M: Har jag någonsin sagt dig att du inte har kunskap om det, och att du därför skulle vara underlägsen? Låt dem som uppfunnit sådana distinktioner bevisa dem. Jag påstår inte att jag vet vad du inte vet. Faktum är att jag vet mycket mindre än vad du gör.

F: Dina ord är visa, ditt beteende ädelt, och din nåd är kraftfull.

M: Jag vet ingenting om det där, och jag ser ingen skillnad mellan dig och mig. Mitt liv är en följd av händelser, precis som ditt. Det är bara det att jag står fri och ser den passerande showen som en passerande show, medan du fäster dig vid saker och ting, och dras med av dem.

F: Vad gjorde dig så lidelsefri?

M: Inget särskilt. Det råkade bara bli så att jag litade på min Guru. Han sa att jag var ingenting förutom mitt själv, och jag trodde honom. Eftersom jag litade på honom så betedde jag mig därefter och upphörde bry mig om sådant som inte var jag eller mitt.

F: Varför hade du turen att kunna lita så fullt ut på din lärare, medan vårt förtroende är ytligt och bara bygger på ord?

M: Vem vet? Det hände bara så. Saker sker utan orsak och anledningar. Och vad spelar det ens för roll vem som är vem, när allt kommer omkring? Din höga uppfattning om mig är bara din egna åsikt. När som helst kan du ändra den. Varför fästa sådant vikt vid åsikter, ens om dina egna?

F: Ändå är du annorlunda. Ditt sinne tycks alltid vara lugnt och till freds. Och mirakler händer runt omkring dig.

M: Jag vet inget om några mirakler, och jag undrar om naturen medger undantag från sina lagar, om vi nu inte kommer överens om att allting är ett mirakel. Vad gäller mitt sinne, så finns det inget sådant. Där finns medvetande, i vilket allting händer. Det är ganska uppenbart och en erfarenhet som delas av alla. Du ser bara inte efter tillräckligt noga. Se efter noga, och se vad jag ser.

F: Vad ser du?

M: Jag ser vad du också kan se, här och nu, men din uppmärksamhet har fel fokus. Du ger inte ditt själv någon uppmärksamhet. Ditt sinne är helt upptaget med saker, människor och idéer, aldrig med ditt själv. Fokusera på ditt själv, bli medveten om din egen existens. Se efter hur du fungerar, observera motiven och resultaten av dina handlingar. Studera det fängelse som du obeaktat har byggt omkring dig själv. Genom att veta vad du inte är, kommer du till kunskap om ditt själv. Vägen tillbaka till ditt själv går genom avvisande och förkastande. En sak är klar: det verkliga är inte imaginärt, det är inte en produkt av ditt sinne. Inte ens känslan "jag är" är kontinuerlig, även om den är en användbar ledstjärna; den visar var man ska söka, men inte vad. Ta bara en ordentlig titt på den. När du väl är övertygad om att du ärligen inte kan säga någonting annat om ditt själv förutom "jag är", och att ingenting som kan pekas på kan var ditt själv, så upphör behovet av "jag är" - du är inte längre inriktad på att sätta ord på vad du är. Allt du behöver göra är att bli av med tendensen att definiera ditt själv. Alla definitioner gäller för din kropp, enbart, och för dess uttrycksformer. När besattheten av kroppen försvinner, så kommer du att spontant och ansträngningslöst återgå till ditt naturliga tillstånd. Den enda skillnaden mellan oss är att jag är medveten om mitt naturliga tillstånd, medan du är förvirrad över det. Precis såsom guld omskapat till smycken inte är bättre än gulddammet, förutom när sinnet gjort det så, så är vi ett i varandet - vi skiljer oss åt bara i utseenden. Vi upptäcker det genom att vara uppriktiga, och att söka, undersöka, ifrågasätta oss själva dagligen och timligen, och att ägna våra liv åt detta upptäckande.

Kapitel 3 - Det levande nuet

Frågeställare: Som jag ser det finns inte något fel med vare sig min kropp eller med min verkliga varelse. Ingen av dessa är min egen skapelse eller i behov av att bättras på. Vad som blivit fel är "den inre kroppen", kalla den sinnet, medvetandet, antahkarana eller vad man vill.

Maharaj: Vad anser du vara fel med ditt sinne?

F: Det är rastlöst, girigt efter det behagliga och fruktar det obehagliga.

M: Vad är fel med att söka det behagliga och fly det obehagliga? Mellan smärtan och glädjens flodbanker flyter livets flod. Problemet uppstår först när sinnet vägrar flyta med livet och fastnar vid flodbankarna. Med att flyta med livet menar jag en acceptans - låt komma vad som kommer och gå vad som går. Önska inte, frukta inte, observera det faktiska, när och som det händer, för du är inte vad som händer, utan den för vilket det händer. I slutändan är du inte heller observatören. Du är den ultimata potentialiteten, som det allomfattande medvetandet är manifestationen och uttrycket av.

F: Ändå, mellan kroppen och självet ligger det ett moln av tankar och känslor, som varken tjänar kroppen eller självet. Dessa tankar är spröda, övergående och meningslösa, ett mentalt damm som förblindar och täpper till. Ändå är de där, de förmörkar och förstör.

M: Minnet av en händelse kan helt visst inte tas för händelsen själv. Inte heller kan förväntan göra det. Det finns något exceptionellt och unikt med det pågående skeendet, som det föregående eller kommande inte äger. Det finns något levande, aktuellt med det. Det sticker ut som om det var upplyst. Det finns en "verklighetsstämpel" på det aktuella, som det förflutna och framtiden inte har.

F: Vad ger det pågående denna "verklighetsstämpel"?

M: Det finns inget särskilt med det som sker nu som gör det annorlunda från det förflutna eller kommande. För en stund sedan var det förflutna aktuellt, och det framtida kommer att bli det. Vad gör nuet så annorlunda? Uppenbarligen, min närvaro. Jag är verklig för jag är alltid nu, i det pågående, och det som är med mig här delar min verklighet. Det förflutna finns i minnet, framtiden - i föreställningsvärlden. Det finns i sig inget med det pågående skeendet som gör att det sticker ut som verkligt. Det kan vara en enkel, periodisk företeelse, såsom en klockas slag. Trots att vi vet att de på varandra följande slagen är identiska, så är det nuvarande slaget helt annorlunda än det föregående och det nästa - som ihågkommet eller förväntat. I fokus i nuet finns ett ting med mig, för jag alltid är närvarande; det är den min egen verklighet jag ger till det som sker nu.

F: Men vi behandlar saker som är ihågkomna som om de var verkliga.

M: Det är bara när minnena hamnar i nuet som vi överväger dem. Det bortglömda räknas inte förrän man blir påmind - vilket innebär att föra in nuet.

F: Ja, jag kan se att det finns en slags okänd faktor hos nuet som ger tillfällig verklighet åt dess övergående aktualitet.

M: Du behöver inte säga att faktorn är okänd, för du ser det konstant hända. Har det någonsin ändrats sedan du föddes? Saker och tankar har förändrats hela tiden. Men känslan av att det nuvarande är verkligt har aldrig förändrats, inte ens i drömmarna.

F: I djup sömn finns ingen upplevelse av den pågående verkligheten.

M: Tomheten hos djup sömn beror helt och hållet på bristen på specifika minnen. Men ett generellt minne av välbefinnande finns där. I känslomässigt hänseende finns det en skillnad när vi säger "jag sov djupt" eller "jag var frånvarande".

F: Vi upprepar frågan vi började med: mellan livets källa och livets uttryck (som är kroppen), så finns sinnet och dess ständigt föränderliga tillstånd. Strömmen av mentala tillstånd är oändlig, meningslös och smärtfylld. Lidande är en konstant faktor. Vad vi kallar njutning är bara en lucka, ett intervall mellan två smärtfyllda tillstånd. Begär och fruktan är livets varp och inslag, och båda är gjorda av lidande. Vår fråga är: kan det finnas ett lyckligt sinne?

M: Begär är minnet av njutning och fruktan är minnet av smärta. Båda gör sinnet rastlöst. Stunder av njutning är mest bara luckor i strömmen av lidande. Hur kan sinnet vara lyckligt?

F: Det är sant när vi önskar njutning eller drabbas av smärta. Men det finns stunder av oväntad, oförutsedd glädje. Ren glädje, obesudlad av begären - osökt, oförtjänt, given av Gud.

M: Ändå är glädje bara glädje mot en bakgrund av smärta.

F: Är lidande ett kosmiskt faktum, eller rent mentalt?

M: Universum är komplett och där det finns fullständighet, där ingenting saknas, vad kan ge smärta?

F: Universum må vara komplett som helhet, men ofullständigt i detaljerna.

M: En del av helheten, sedd i relation till helheten, är också komplett. Endast när den betraktas isolerat så blir den bristfällig och därmed en plats för smärta. Vad skapar isoleringen?

F: Sinnets begränsningar, naturligtvis. Sinnet kan inte se helheten för delens skull.

M: Bra så. Det är sinnets natur att dela upp och ställa upp motsatser. Kan det finnas ett annat sinne, som förenar och harmoniserar, som ser det hela i delen och delen såsom totalt samrelaterad till det hela?

F: Detta andra sinne - var ska man söka efter det?

M: Genom att gå bortom det begränsande, uppdelande och motsatsskapande sinnet. Genom att avsluta den mentala processen, så som vi känner den. När den tar slut, så föds detta sinne.

F: I det sinnet, existerar inte längre problemet med glädje och sorg?

M: Inte som vi känner dem, som orsak till att begära eller stöta bort. Det blir snarare en fråga om kärlek som söker uttryck och möter hinder. Det inklusiva sinnet är kärlek i handling, kämpande med omständigheterna, initialt frustrerat, slutligen segerrikt.

F: Mellan anden och kroppen, är det kärlek som förser oss med bron?

M: Vad annat? Sinnet skapar avgrunden, hjärtat korsar den.

Kapitel 4 - Den verkliga världen finns bortom sinnet
(översatt 240729)

Frågeställare: Vid flera tillfällen har frågan väckts om huruvida universum är underkastat orsak och verkan, eller om det existerar och fungerar utanför denna lag. Du verkar mena att det är orsakslöst, att allt, hur litet det än är, är orsakslöst, och att det uppstår och försvinner utan någon känd anledning över huvud taget.

Maharaj: Orsak och verkan innebär en tidsmässig följd av händelser i rummet, där rummet kan vara fysiskt eller mentalt. Tid, rum och orsak och verkan är mentala kategorier som uppstår och försvinner med sinnet.

F: Så länge sinnet är aktivt är orsak och verkan en giltig lag.

M: Liksom allt mentalt motsäger den så kallade lagen om orsak och verkan sig själv. Ingenting som existerar har någon specifik orsak; hela universum bidrar till att även den minsta sak existerar; ingenting skulle kunna vara som det är utan att universum är som det är. När källan och grunden till allt är den enda orsaken till allt, är det felaktigt att tala om orsak och verkan som en universell lag. Universum är inte bundet av sitt innehåll, eftersom dess potentialer är oändliga; det är en manifestation eller ett uttryck för en princip som är fundamental och totalt fri.

F: Ja, man kan se att det i grunden är helt fel att säga att en sak är den enda orsaken till en annan sak. Ändå sätter vi i det verkliga livet alltid igång handlingar med tanke på ett resultat.

M: Ja, det pågår mycket sådan aktivitet på grund av okunnighet. Om människor visste att ingenting kan hända om inte hela universum gör det möjligt, skulle de uppnå mycket mer med mindre energikonsumtion.

F: Om allt är ett uttryck för orsakernas totalitet, hur kan vi då tala om en handling med ett bestämt syfte att uppnå något?

M: Själva drivkraften att uppnå är också ett uttryck för det totala universumet. Det visar bara att energipotentialen har stigit på en viss punkt. Det är illusionen av tid som får dig att tala om orsak och verkan. När det förflutna och framtiden ses i det tidlösa nuet, som delar av ett gemensamt mönster, förlorar idén om orsak och verkan sin giltighet och kreativ frihet tar dess plats.

F: Ändå kan jag inte se hur något kan uppstå utan en orsak.

M: När jag säger att en sak är utan orsak menar jag att den kan vara utan en specifik orsak. Din egen mor behövdes inte för att föda dig; du kunde ha fötts av någon annan kvinna. Men du kunde inte ha fötts utan solen och jorden. Även dessa kunde inte ha orsakat din födelse utan den viktigaste faktorn: din egen önskan att födas. Det är begäret som föder fram, som ger namn och form. Det åtråvärda föreställs och eftersträvas och manifesterar sig sedan som något konkret eller tänkbart. Således skapas den värld vi lever i, vår egen personliga värld. Den verkliga världen ligger utanför sinnets räckvidd; vi ser den genom nätet av våra begär, uppdelad i nöje och smärta, rätt och fel, inre och yttre. För att se universum som det är måste du kliva utanför nätet. Det är inte svårt att göra, för nätet är fullt av hål.

F: Vad menar du med hål? Och hur hittar man dem?

M: Titta på nätet och dess många motsägelser. Du gör och förgör det du gjort med varje steg du tar. Du vill ha fred, kärlek, lycka och arbetar hårt för att skapa smärta, hat och krig. Du vill ha lång livslängd och äter för mycket, du vill ha vänskap och utnyttjar den. Se hur ditt nät är gjort av sådana motsägelser och avlägsna dem - själva ditt seende kommer att få dem att försvinna.

F: Då seendet av motsägelsen gör att den försvinner, finns det inte då ett kausalt samband mellan mitt seende och dess försvinnande?

M: Kausalitet, även som koncept, gäller inte för kaos.

F: I vilken utsträckning är begäret en orsaksfaktor?

M: En av många. Det finns otaliga orsaksfaktorer för allt. Men källan till allt som är, är den Oändliga Möjligheten, den Högsta Verkligheten, som finns i dig och som kastar sin kraft, ljus och kärlek på varje upplevelse. Men denna källa är inte en orsak och ingen orsak är en källa. På grund av det säger jag att allt är orsakslöst. Du kan försöka spåra hur en sak händer, men du kan inte ta reda på varför en sak är som den är. En sak är som den är, eftersom universum är som det är.

Kapitel 5 - Vad som föds måste dö

Frågeställare: Är vittnesmedvetandet permanent eller inte?

Maharaj: Det är inte permanent. Kännaren av det kända kommer och går med det kända. Vad som är bortom tiden är det som både kännaren och det kända kommer och går i. Orden permanent eller evig går inte att använda här.

F: I sömnen finns varken det kända eller kännaren. Vad håller kroppen sensitiv och mottaglig?

M: Du kan inte mena att kännaren varit frånvarande. Det enda som hänt var att upplevelserna av tankar och saker inte längre fanns där. Men frånvaron av erfarandet är också en erfarenhet. Det är som att gå in i ett mörkt rum och säga: "Jag ser ingenting". En man som är blind sedan födseln vet inte vad mörker är. På samma sätt är det bara kännaren som känner till att han inte vet. Sömn är bara ett avbrott i minnesfunktionen. Livet fortsätter.

F: Och vad är död?

M: Det är en förändring i en enskild kropps livsprocess. Integration upphör och desintegration sätter in.

F: Men vad händer med kännaren, försvinner den med kroppen?

M: Precis som kroppens kännare uppstår vid födelsen, så försvinner den vid dödens inträde.

F: Och ingenting blir kvar?

M: Livet finns kvar. Medvetandet behöver ett fordon och instrument så det kan manifestera sig. När livet producerar en annan kropp så blir en ny kännare till.

F: Finns där en kausal länk till de efterföljande kroppskännarna eller kroppsinnena?

M: Ja, det finns något som man skulle kunna kalla en minneskropp eller en kausal kropp, en uppteckning över allt som tänkts, önskats och gjorts. Det är likt bilder som hålls samman till ett moln.

F: Vad innebär den här känslan av att ha en separat existens?

M: Det är återspeglingen av den enda verkligheten i en separat kropp. I denna återspegling så förväxlas det obegränsade med det begränsade och de misstas för att vara en och samma. Att bryta denna förvirring är yogas mål.

F: Bryter inte döden förvirringen?

M: Endast kroppen dör vid dödens inträde. Livet gör det inte, medvetandet gör det inte, verkligheten gör det inte. Och livet är aldrig så levande som efter döden.

F: Men, återföds man?

M: Vad som föds måste dö. Bara det ofödda står utanför döden. Finn det som aldrig sover eller vaknar, och vars bleka återspegling är vår känsla av "jag".

F: Hur ska jag gå tillväga för att ta reda på det här?

M: Hur gör du för att ta reda på saker och ting? Genom att hålla det i ditt sinne och hjärta. Det måste finnas ett intresse och en stadig ihågkomst. Att komma ihåg vad som behöver minnas är hemligheten till framgång. Du kommer till det genom att vara seriös.

F: Menar du att det räcker med att bara vilja ta reda på det? Det måste väl ändå infinna sig de rätta omständigheterna och möjligheterna?

M: Dessa infinner sig i och med seriositeten. Viktigast är att vara motsägelsefri: målet och vägen får inte vara på olika nivåer; liv och ljus får inte gräla; ditt beteende får inte förråda din tillit. Kalla det ärlighet, integritet, eller helhetskänsla; men du får inte gå tillbaka, göra om, rota upp, överge det vunna fältet. En hårdnackad envishet och en ärlighet i strävan kommer att ta dig till ditt mål.

F: Envishet och ärlighet är sannerligen goda kvaliteter! Jag har inte ett spår av dem.

M: Allting kommer att komma när du går vidare. Ta till en början med ett första steg. Alla välsignelser kommer från det inre. Vänd dig inåt. Du känner till "jag är". Var med det alla stunder du kan avhända, tills du spontant återgår till det. Det finns ingen enklare och simplare väg.

Kapitel 6 - Meditation

Fråga: Alla lärare råder till att meditera. Vad är syftet med meditation?

Maharaj: Vi vet om den yttre världen av känslor och handlingar, men vår inre värld av tankar och känslor vet vi mycket lite om. Det primära syftet med meditation är att bli medveten om och bekant med vårt inre liv. Det ultimata syftet är att nå källan till liv och medvetande. Praktiken av meditation påverkar vår karaktär djupt. Vi är slavar till det vi inte känner till: det vi vet är vi mästare över. Oavsett de laster eller svagheter som vi upptäcker och hur vi förstår dess orsaker och verkningar, övervinner vi det genom att känna till det; det omedvetna upplöses när det tas upp till det medvetna. Upplösningen av det omedvetna frigör energi; sinnet känner sig tillräckligt och blir stilla.

F: Vad är betydelsen av ett stilla sinne?

M: När sinnet är stilla, kommer vi att känna oss själva som den rena vittnet. Vi drar oss tillbaka från upplevelsen och dess upplevare och står utanför i ren medvetenhet, som är mellan och bortom de två. Personligheten, baserad på självidentifiering, den som inbillar sig att man är något: "Jag är detta, jag är det där", den fortsätter, men bara som en del av den objektiva världen. Dess identifiering med vittnet brister.

F: Såvitt jag kan förstå lever jag på många nivåer och livet på varje nivå kräver energi. Det är själens natur att njuta av allt och dess energier flödar utåt. Är inte syftet med meditation att damma upp energierna på de högre nivåerna, eller att skjuta tillbaka dem och uppåt, för att möjliggöra att de högre nivåerna också frodas?

M: Det handlar inte så mycket om nivåer som om gunas (kvaliteter). Meditation är en sattvisk aktivitet och syftar till en fullständig borttagning av tamas (inaktivitet) och rajas (motivation). Ren sattva (harmoni) är fullständig frihet från lathet och oro.

F: Hur stärker och renar man sattva?

M: Sattvan är alltid ren och stark. Den är som solen. Det kan verka som att den är skymd av moln och damm, men det är bara från betraktarens synvinkel. Behandla orsakerna till förmörkandet, inte solen.

F: Vad använder man sig av sattva?

M: Hur använder man sig av sanning, godhet, harmoni och skönhet? De är sitt eget mål. De manifesterar spontant och lätt, när saker lämnas för sig själva, inte störs, inte undviks, inte önskas, inte konceptualiseras, utan bara upplevs i full medvetenhet. Sådan medvetenhet är i sig själv sattva. Det använder sig inte av saker och människor - det uppfyller dem.

F: Eftersom jag inte kan förbättra sattva, ska jag då handskas med bara tamas och rajas? Hur hanterar jag dem?

M: Genom att observera deras inflytande i dig och över dig. Var medveten om dem när de verkar, bevaka deras uttryck i dina tankar, ord och handlingar, och gradvis kommer deras grepp om dig att minska och sattvas klara ljus kommer att framträda. Det är varken en svår eller långvarig process; uppriktighet är det enda villkoret för framgång.

Kapitel 7 - Sinnet

Frågeställare: Det finns intressanta böcker av antagligen mycket kompetenta personer, där världens skenbarhet förnekas (men inte dess tillfällighet). Enligt dem finns det en hierarki av varelser, från den lägsta till den högsta; på varje nivå speglar organismernas komplexitet djupet, bredden och intensiteten hos medvetandet, utan någon synlig eller känd kulminering. En övergripande lag styr allt: formernas utveckling för att skapa tillväxt och fördjupning av medvetandet och för att uttrycka dess oändliga potentialer.

Maharaj: Det må vara så eller inte. Även om det är så är det bara så utifrån medvetandets synvinkel, men faktiskt så existerar hela universum (mahadakash) bara i medvetandet (chidakash), medan jag har mitt ståndpunkt i Det Absoluta (paramakash). Medvetandet uppstiger i det rena varandet; i medvetandet kommer och försvinner världen. Allt som finns är jag, allt som är är mitt. Innan alla börjanden, efter alla slut - är Jag. Allt har sitt varande i mig, i 'Jag är', vilket lyser inom varje levande varelse. Till och med icke-varande är otänkbart utan mig. Vad som än händer, måste jag finnas där för att vittna om det.

F: Varför förnekar du varandet i världen?

M: Jag förnekar inte världen. Jag ser hur den uppträder i medvetandet, vilket är totaliteten av det kända i det oändligt okända. Vad som börjar och slutar är bara uppträdanden. Världen kan sägas uppträda, men inte vara. Uppträdandet kan ske mycket länge på en tidsmässig skala och mycket kortvarigt på en annan, men i slutändan är det samma sak. Vad som är tidsberoende är tillfälligt och äger ingen verklighet.

F: Visst ser du hur den verkliga världen omger dig? Du verkar ju bete dig ganska normalt!

M: Det är så det ser ut för dig. Vad som i ditt fall upptar hela medvetandets fält, är i mitt fält bara en liten prick. Världen består, men bara ett ögonblick. Det är minnet som gör att du tror att världen fortsätter. Jag själv lever inte i minnena. Jag ser världen som den är, en tillfällig företeelse i medvetandet.

F: I ditt medvetande?

M: Alla idéer om "mig" och "mitt", till och med "jag är", finns i medvetandet.

F: Är då ditt "absoluta varande" (paramakash) omedvetet?

M: Idén om omedvetenhet finns bara i medvetandet.

F: Hur vet du då att du befinner dig i det högsta tillståndet?

M: För att jag är i det. Det är det enda naturliga tillståndet.

F: Kan du beskriva det?

M: Endast genom att negera, och beskriva det som orsakslöst, oberoende, orelaterat, odelat, oupplöst, oförstörbart, icke frågande, oåtkomligt för alla ansträngningar. Varje positiv definition härrör från minnets funktion och är därför oanvändbar. Och ändå är mitt stadie överlägset aktuellt och därigenom fullt realiserbart och möjligt att uppnå.

F: Är du inte tidlöst nedsjunken i en abstraktion?

M: Det abstrakta är mentalt och verbalt och försvinner under sömn eller medvetslöshet; det återuppstår i tiden; jag är i mitt egen tillstånd (swarupa) tidlös i nuet. Det förgångna och framtiden finns bara i sinnet - jag är nu.

F: Världen är också nu.

M: Vilken värld?

F: Världen runt omkring oss.

M: Det är din värld du har i åtanke, inte min. Vad vet du om mig, när även min konversation med dig endast befinner sig i din värld? Du har inget skäl att tro att min värld är identisk med din. Min värld är verklig, sann, såsom den uppfattas, medan din uppenbarar sig och försvinner beroende på dina sinnesstämningar. Din värld är något främmande och du är rädd för den. Min värld är min egen. Jag är hemma.

F: Om du är världen, hur kan du vara medveten om den? Skiljer sig inte medvetandets subjekt från dess objekt?

M: Medvetandet och världen uppenbarar sig och försvinner tillsammans, därför är de två aspekter av samma tillstånd.

F: När jag sover finns jag inte, och ändå fortsätter världen.

M: Hur vet du det?

F: När jag vaknar får jag veta. Mitt minne berättar det för mig.

M: Minnet finns i sinnet. Sinnet fortsätter när du sover.

F: Det är delvis avstängt.

M: Men dess världsuppfattning påverkas inte. Så länge sinnet finns där, finns också din kropp och din värld. Din värld är något som sinnet har skapat, det är subjektivt, innesluten i sinnet, fragmentariskt, tillfälligt, personligt, hängande på minnets tråd.

F: Är inte din värld det också?

M: Oh, nej. Jag lever i en värld av verkligheter, medan din är av fantasier. Din värld är personlig, privat, odelbar, intimt din egna. Ingen kan gå in i den, se som du ser, höra som du hör, känna dina känslor och tänka dina tankar. I din värld är du verkligen ensam, innesluten i din ständigt föränderliga dröm, som du tar för livet. Min värld är en öppen värld, gemensam för alla, tillgänglig för alla. I min värld finns gemenskap, insikt, kärlek, verklig kvalitet, individen är helheten, totaliteten - i det individuella. Alla är ett och det Enda är alla.

F: Är din värld lika fylld av saker och människor som min är?

M: Nej, den är fylld med mig själv.

F: Men hör du och ser du såsom vi gör?

M: Ja, det verkar som att jag hör och ser och pratar och agerar, men för mig bara händer det precis som det sker med din matsmältning eller svettning. Kropp-själ-maskinen tar hand om det, men lämnar mig utanför det. Precis som du inte behöver bekymra dig om att odla hår, behöver jag inte bekymra mig om ord och handlingar. De bara händer obesvärat, för i min värld går ingenting fel.

Kapitel 8 - Självet står bortom sinnet

Frågare: När jag var barn upplevde jag ofta tillstånd av fullständig lycka, nästan extas: Senare försvann dessa tillstånd. Men sedan jag kom till Indien har de återkommit, särskilt efter att jag träffade dig. Ändå har dessa tillstånd, hur fantastiska de än är, inte varit bestående. De kommer och går och det finns ingen som vet när de kommer tillbaka.

Maharaj: Hur kan något vara bestående i ett sinne som själv inte är bestående?

F: Hur kan jag göra mitt sinne bestående?

M: Hur kan ett ostadigt sinne göra sig själv bestående? Det är naturligtvis omöjligt. Sinnets natur är att vandra omkring. Allt du kan göra är att flytta fokus till medvetandet bortom sinnets gränser.

F: Hur görs det?

M: Vägra alla tankar utom en: tanken "Jag är". Sinnet kommer att sätta sig till motvärn i början, men med tålamod och uthållighet så kommer det att ge med sig och hålla sig tyst. När det är tyst så kommer saker att börja ske spontant och helt naturligt, utan någon inblandning från din sida.

F: Kan jag undvika den här långdragna kampen med mitt sinne?

M: Ja, det kan du. Lev bara ditt liv som det kommer, men vaksamt, vaket, låt allting hända som det händer, gör naturliga saker på ett naturligt sätt, lidande, glädje - såsom livet kommer av sig självt. Det är också ett sätt.

F: Då kan jag lika gärna gifta mig, få barn, driva ett företag... vara lycklig.

M: Självklart. Du kanske är lycklig, eller inte, ta allt med ro.

F: Ändå önskar jag lycka.

M: Sann lycka kan inte hittas i saker som förändras och går förbi. Nöje och smärta växlar oupphörligt. Lycka kommer från själen och kan enbart hittas där. Hitta ditt verkliga själv (swarupa) och allt annat kommer med det.

F: Om mitt verkliga själv är frid och kärlek, varför är det så orolig?

M: Det är inte din verkliga varelse som är orolig, utan bara dess reflektion i sinnet som verkar oroligt eftersom sinnet är oroligt. Det är precis som månens reflektion i vatten som rörs upp av vinden. Önskans vind rör om i sinnet och "jag" som bara är en reflektion av Självet i sinnet, verkar vara föränderligt. Men dessa idéer om rörelse, orolighet, nöje och smärta sker alla i sinnet. Självet står bortom sinnet, medvetet, men oberört.

F: Hur når man det?

M: Du är Självet, här och nu. Låt sinnet vara ifred, stå medveten och oberörd och du kommer att inse att det att stå vaksam men avvaktande, att observera hur händelser kommer och går, är en aspekt av din verkliga natur.

F: Vad är de andra aspekterna?

M: Aspekterna är oändliga till antalet. Realisera en och du kommer att realisera alla.

F: Berätta någonting som skulle hjälpa mig.

M: Du vet bäst själv vad du behöver!

F: Jag är orolig. Hur kan jag få frid?

M: Vad behöver du frid för?

F: För att vara lycklig.

M: Är du inte lycklig nu?

F: Nej, det är jag inte.

M: Vad gör dig olycklig?

F: Jag har det jag inte vill ha, och jag vill ha det jag inte har.

M: Varför vänder du inte på det: du vill ha det du har och struntar i det du inte har?

F: Jag vill ha det som är angenämt och jag vill inte ha det som är smärtsamt.

M: Hur vet du vad som är angenämt och vad som inte är det?

F: Från tidigare erfarenheter, naturligtvis.

M: Styrd av minnet har du jagat det angenäma och undvikit det obehagliga. Har du lyckats?

F: Nej, det har jag inte. Det angenäma varar inte. Smärtan kommer tillbaka igen.

M: Vilken smärta?

F: Längtan efter njutning, rädslan för smärta, båda är tillstånd av förtvivlan. Finns det ett tillstånd av ren njutning?

M: Varje njutning, fysisk eller mental, behöver ett instrument. Både det fysiska och det mentala instrumentet är materiella, de blir trötta och slitna. Njutningen de ger är nödvändigtvis begränsad i intensitet och varaktighet. Smärta är bakgrunden till alla dina njutningar. Du vill ha dem eftersom du lider. Å andra sidan är själva sökandet efter njutning orsaken till smärta. Det är en ond cirkel.

F: Jag kan se mekanismen till min förvirring, men jag ser inte min väg ur den.

M: Själva undersökningen av mekanismen visar på vägen. Din förvirring är ändå bara i ditt sinne, vilket aldrig protesterat mot förvirringen och aldrig greppat den. Den protesterade bara mot smärtan.

F: Så allt jag kan göra är att fortsätta vara förvirrad?

M: Var uppmärksam. Ifrågasätt, observera, undersök, lär allt du kan om förvirring, hur den fungerar, vad den gör för dig och andra. Genom att bli klar över förvirring blir du klar från förvirring.

F: När jag tittar in i mig själv, finner jag att min starkaste önskan är att skapa ett monument, att bygga något som kommer att överleva mig. Även när jag tänker på ett hem, hustru och barn, är det för att det är en bestående, fast, en vittnesbörd om mig själv.

M: Rätt, bygg dig ett monument. Hur föreslår du att göra det?

F: Det spelar liten roll vad jag bygger, så länge det är något som varar.

M: Visst, du kan själv se att ingenting är permanent. Allt slits ut, går sönder, löses upp. Själva marken du bygger på ger vika. Vad kan du bygga som kommer att överleva allt?

F: Intellektuellt och verbalt är jag medveten om att allt är övergående. Ändå vill mitt hjärta ha det bestående. Jag vill skapa något som består.

M: Då måste du bygga det av något bestående. Vad har du som är bestående? Din kropp eller ditt sinne kommer inte att bestå. Du måste leta någon annanstans.

F: Jag längtar efter det bestående, men jag finner det ingenstans.

M: Är du själv inte bestående?

F: Jag föddes, jag ska dö.

M: Kan du verkligen säga att du inte fanns innan du föddes och kan du verkligen säga när du är död: 'Nu finns jag inte mer'? Du kan inte säga från din egen erfarenhet att du inte finns. Du kan bara säga 'jag är'. Andra kan inte heller säga dig 'du är inte'.

F: Det finns inget 'jag är' i sömnen.

M: Innan du gör sådana vittgående uttalanden, granska noga ditt vakna tillstånd. Du kommer snart att upptäcka att det är fyllt med luckor, när sinnet har släckts. Notera hur lite du minns även när du är helt vaken. Du kan inte säga att du inte var medveten under sömnen. Du minns det bara inte. En minneslucka är inte nödvändigtvis en lucka i medvetandet.

F: Kan jag få mig själv att minnas mitt tillstånd av djup sömn?

M: Självklart! Genom att eliminera intervallen av omedvetenhet under dina vakna timmar kommer du gradvis att eliminera den långa intervallen av frånvaro av medvetande, som du kallar sömn. Du kommer att bli medveten om att du sover.

F: Ändå är problemet med det bestående, med varats kontinuitet, inte löst.

M: Det bestående är bara en idé, född ur tidens gång. Tiden beror återigen på minnet. Med det bestående menar du osvikligt minne genom evig tid. Du vill föreviga sinnet, vilket inte är möjligt.

F: Vad är då evigt?

M: Det som inte förändras med tiden. Du kan inte föreviga en tillfällig sak - bara det oföränderliga är evigt.

F: Jag är bekant i en allmän mening av vad du säger. Jag suktar inte efter mer kunskap. Allt jag vill ha är frid.

M: Du kan ha all frid du vill ha om du bara ber om den.

F: Jag ber om den.

M: Du måste be med ett odelat hjärta och leva ett integrerat liv.

F: Hur?

M: Lösgör dig från allt som gör ditt sinne oroligt. Avstå från allt som stör dess frid. Om du vill ha frid, förtjänar du det.

F: Visst förtjänar alla frid.

M: Endast de förtjänar det som inte stör den.

F: På vilket sätt stör jag friden?

M: Genom att vara en slav för dina önskningar och rädslor.

F: Även när de är motiverade?

M: Känslomässiga reaktioner, födda av okunnighet eller omedvetenhet, är aldrig motiverade. Sök ett klart sinne och ett rent hjärta. Allt du behöver är att hålla dig lugnt uppmärksam och undersöka din verkliga natur. Det är den enda vägen till frid.

Kapitel 9 - Svar från minnet

Frågare: Vissa säger att universum blev skapat. Andra säger att det alltid har funnits och ständigt förändras. Vissa säger att det är föremål för eviga lagar. Andra förnekar till och med orsakssamband. Vissa säger att världen är verklig. Andra - att den inte har någon existens alls.

Maharaj: Vilken värld vill du fråga om?

F: Om den värld jag uppfattar med mina sinnen, såklart.

M: Den värld som du kan uppfatta är en mycket liten värld. Och den är helt och hållet privat. Ta den som en dröm och var klar därmed.

F: Hur kan jag ta den som en dröm? En dröm är inte bestående.

M: Hur länge kommer din egen lilla värld att bestå?

F: Min lilla värld är trots allt bara en del av helheten.

M: Är inte idén om en total värld en del av din personliga värld? Universum kommer inte till dig och berättar att du är en del av det. Det är du som har uppfunnit en helhet för att innehålla dig som en del av den. Faktum är att allt du känner till är din egen privata värld, hur väl du än har inrett den med dina fantasier och förväntningar.

F: Perception är sannerligen inte fantasier!

M: Vad annars? Perception är igenkänning, eller hur? Något helt okänt kan kännas, men kan inte uppfattas. Perception innefattar minne.

F: Bra så, men minnet bevisar inte att min värld är verklig.

M: Uppfattningar, fantasier, förväntningar, förväntan, illusion - allt baseras på minne. Det finns knappast några gränslinjer mellan dem. De smälter bara in i varandra. Alla är svar från minnet.

F: Ändå är minnet där för att bevisa min världs verklighet.

M: Hur mycket kommer du ihåg? Försök skriva ner från minnet vad du tänkte, sa och gjorde den 30:e förra månaden.

F: Ja, det är ett tomrum.

M: Det är inte så illa. Du minns mycket - det omedvetna minnet gör världen du lever i igenkännbart.

F: Jag erkänner att den värld jag lever i är subjektiv och partiell. Hur är det med dig? I vilken sorts värld lever du?

M: Min värld är precis som din. Jag ser, hör, känner, tänker, talar och agerar i en värld jag uppfattar, precis som du. Men för dig är det det hela, för mig är det nästan ingenting. När jag vet att världen är en del av mig själv, ger jag den inte mer uppmärksamhet än vad du ger till maten du har ätit. Medan den förbereds och äts är maten skild från dig och ditt sinne ägnar sig åt den; när den har svalts blir du helt omedveten om den. Jag har ätit upp världen och jag behöver inte tänka på den mer.

F: Gör inte det dig helt oansvarig?

M: Hur skulle jag kunna det? Hur skulle jag kunna skada något som är ett med mig själv. Tvärtom, utan att tänka på världen kommer allt jag gör att vara till nytta för den. Precis som kroppen placerar sig själv rätt omedvetet, så är jag oupphörligt aktiv med att ställa världen till rätta.

F: Ändå är du medveten om det enorma lidandet i världen?

M: Självklart är jag det, mycket mer än vad du är.

F: Vad gör du då?

M: Jag ser på det genom Guds ögon och upptäcker att allt är bra.

F: Hur kan du säga att allt är bra? Titta på krigen, utnyttjandet, de grymma striderna mellan medborgare och stat.

M: Alla dessa lidanden är mänskliga och det ligger i människans makt att sätta stopp för dem. Gud hjälper till genom att ställa människan inför resultaten av sina handlingar och kräva att balansen ska återställas. Karma är lagen som verkar för rättfärdighet; det är Guds helande hand.

Kapitel 10 - Bevittnande

Frågeställare: Jag är full av önskningar och vill att de ska uppfyllas. Hur ska jag få det jag vill?

Maharaj: Förtjänar du det du önskar? På ett eller annat sätt måste du arbeta för att få dina önskningar uppfyllda. Lägg in energi och vänta på resultatet.

F: Varifrån ska jag få energin?

M: Önskan är själv energin.

F: Varför uppfylls inte varje önskan då?

M: Kanske är den inte tillräckligt stark och varaktig.

F: Ja, det är min problem. Jag vill ha saker, men jag är lat när det kommer till handling.

M: När ditt önskande inte är klart eller starkt kan det inte ta form. Dessutom, om dina önskningar är personliga, för din egen njutning, är den energi du ger dem nödvändigtvis begränsad; den kan inte vara mer än vad du har.

F: Ändå når vanliga människor ofta det de önskar.

M: Efter att ha önskat det väldigt mycket och länge. Även då är deras prestationer begränsade.

F: Och vad gäller självlösa önskningar?

M: När du önskar allmännyttan, önskar hela världen med dig. Gör människans önskan till din egen och arbeta för den. Där kan du inte misslyckas.

F: Mänskligheten är Guds verk, inte mitt. Jag är inblandad med mig själv. Har jag inte rätt att se mitt legitima önskande uppfyllt? Det skadar ingen. Mina önskningar är legitima. De är rätt önskningar, varför uppfylls de inte?

M: Önskningar är rätt eller fel beroende på omständigheterna; det beror på hur du ser på dem. Det är endast för individen som en skillnad mellan rätt och fel är giltig. F: Vilka är riktlinjerna för sådan skillnad? Hur ska jag veta vilka av mina önskningar är rätt och vilka är fel?

M: I ditt fall är önskningar som leder till sorg fel och de som leder till lycka är rätt. Men du får inte glömma andra. Deras sorg och lycka räknas också.

F: Resultaten är i framtiden. Hur kan jag veta vad de kommer att vara?

M: Använd ditt sinne. Kom ihåg. Observera. Du är inte annorlunda från andra. De flesta av deras erfarenheter gäller också för dig. Tänk klart och djupare, gå in i hela strukturen av dina önskningar och deras avlägsna effekter. De är en viktig del av din mentala och emotionella uppbyggnad och påverkar kraftfullt dina handlingar. Kom ihåg att du inte kan överge vad du inte vet. För att gå bortom dig själv måste du känna igen dig själv.

F: Vad betyder det att känna igen mig själv? Genom att känna igen mig själv vad kommer jag exakt att känna igen?

M: Allt som du inte är.

F: Och inte vad jag är?

M: Vad du är, det är du redan. Genom att veta vad du inte är är du fri från det och stannar i din egen naturliga tillstånd. Allt händer helt spontant och utan ansträngning.

F: Och vad upptäcker jag?

M: Du upptäcker att det inte finns något att upptäcka. Du är vad du är och det är allt.

F: Men vad är jag i slutändan?

M: Den slutgiltiga förnekelsen av allt du inte är.

F: Jag förstår inte!

M: Det är din fasta idé att du måste vara något eller annat som blindar dig.

F: Hur kan jag bli av med den här idén?

M: Om du litar på mig, tro på mig när jag säger att du är den rena medvetenheten som belyser medvetandet och dess oändliga innehåll. Realisera detta och leva därefter. Om du inte tror mig, gå inåt, ställ frågan 'Vad är jag?' eller fokusera ditt sinne på 'Jag är', som är ren och enkel existens.

F: På vad beror min tro på dig?

M: På din insikt om andra människors hjärtan. Om du inte kan titta in i mitt hjärta, titta in i ditt eget.

F: Jag kan göra varken det ena eller det andra.

M: Renings dig själv genom ett väl ordnat och användbart liv. Övervaka dina tankar, känslor, ord och handlingar. Det kommer att rensa din vision.

F: Måste jag inte först avsäga mig allting och leva ett hemlöst liv?

M: Du kan inte avsäga dig. Du kan lämna ditt hem och ge problem åt din familj, men fästen finns i sinnet och kommer inte att lämna dig förrän du känner igen ditt sinne in och ut. Först och främst - känn igen dig själv, allt annat kommer med det.

F: Men du sa redan att jag är den översta verkligheten. Är det inte självkännedom?

M: Visst är du den översta verkligheten! Men så vad? Varje sandkorn är Gud; att veta det är viktigt, men det är bara början.

F: Nåja, du sa att jag är den översta verkligheten. Jag tror på dig. Vad kommer det att vara för mig att göra härnäst?

M: Jag sa det redan. Upptäck allt du inte är. Ingenting annat spelar roll.

F: Vittnandet - är det inte min verkliga natur? Medvetenhet om medvetenhet?

M: Att sätta ihop ord kommer inte att ta dig långt. Gå inåt och upptäck vad du inte är. Ingenting annat är viktigt.

Forts. KAPITEL 11 - 20 >>