Kapitel 7, Summering: 

Maharaj förnekar att världen har någon verklig existens och att det som finns endast är det som finns i medvetandet (chidakash). Han hävdar att allting har sin existens i Det Absoluta (paramakash) och att allt som händer har honom som vittne. Han hävdar att den verkliga världen är ett öppet gemensamt koncept som är tillgängligt för alla, medan den personliga världen som vi upplever är en dröm som vi tar för livet.

Kapitel 7 - Sinnet

Frågeställare: Det finns intressanta böcker av antagligen mycket kompetenta personer, där världens skenbarhet förnekas (men inte dess tillfällighet). Enligt dem finns det en hierarki av varelser, från den lägsta till den högsta; på varje nivå speglar organismernas komplexitet djupet, bredden och intensiteten hos medvetandet, utan någon synlig eller känd kulminering. En övergripande lag styr allt: formernas utveckling för att skapa tillväxt och fördjupning av medvetandet och för att uttrycka dess oändliga potentialer.

Maharaj: Det må vara så eller inte. Även om det är så är det bara så utifrån medvetandets synvinkel, men faktiskt så existerar hela universum (mahadakash) bara i medvetandet (chidakash), medan jag har mitt ståndpunkt i Det Absoluta (paramakash). Medvetandet uppstiger i det rena varandet; i medvetandet kommer och försvinner världen. Allt som finns är jag, allt som är är mitt. Innan alla börjanden, efter alla slut - är Jag. Allt har sitt varande i mig, i 'Jag är', vilket lyser inom varje levande varelse. Till och med icke-varande är otänkbart utan mig. Vad som än händer, måste jag finnas där för att vittna om det. 

F: Varför förnekar du varandet i världen? 

M: Jag förnekar inte världen. Jag ser hur den uppträder i medvetandet, vilket är totaliteten av det kända i det oändligt okända. Vad som börjar och slutar är bara uppträdanden. Världen kan sägas uppträda, men inte vara. Uppträdandet kan ske mycket länge på en tidsmässig skala och mycket kortvarigt på en annan, men i slutändan är det samma sak. Vad som är tidsberoende är tillfälligt och äger ingen verklighet. 

F: Visst ser du hur den verkliga världen omger dig? Du verkar ju bete dig ganska normalt! 

M: Det är så det ser ut för dig. Vad som i ditt fall upptar hela medvetandets fält, är i mitt fält bara en liten prick. Världen består, men bara ett ögonblick. Det är minnet som gör att du tror att världen fortsätter. Jag själv lever inte i minnena. Jag ser världen som den är, en tillfällig företeelse i medvetandet. 

F: I ditt medvetande? 

M: Alla idéer om "mig" och "mitt", till och med "jag är", finns i medvetandet. 

F: Är då ditt "absoluta varande" (paramakash) omedvetet? 

M: Idén om omedvetenhet finns bara i medvetandet. 

F: Hur vet du då att du befinner dig i det högsta tillståndet? 

M: För att jag är i det. Det är det enda naturliga tillståndet. 

F: Kan du beskriva det? 

M: Endast genom att negera, och beskriva det som orsakslöst, oberoende, orelaterat, odelat, oupplöst, oförstörbart, icke frågande, oåtkomligt för alla ansträngningar. Varje positiv definition härrör från minnets funktion och är därför oanvändbar. Och ändå är mitt stadie överlägset aktuellt och därigenom fullt realiserbart och möjligt att uppnå. 

F: Är du inte tidlöst nedsjunken i en abstraktion? 

M: Det abstrakta är mentalt och verbalt och försvinner under sömn eller medvetslöshet; det återuppstår i tiden; jag är i mitt egen tillstånd (swarupa) tidlös i nuet. Det förgångna och framtiden finns bara i sinnet - jag är nu. 

F: Världen är också nu. 

M: Vilken värld? 

F: Världen runt omkring oss. 

M: Det är din värld du har i åtanke, inte min. Vad vet du om mig, när även min konversation med dig endast befinner sig i din värld? Du har inget skäl att tro att min värld är identisk med din. Min värld är verklig, sann, såsom den uppfattas, medan din uppenbarar sig och försvinner beroende på dina sinnesstämningar. Din värld är något främmande och du är rädd för den. Min värld är min egen. Jag är hemma. 

F: Om du är världen, hur kan du vara medveten om den? Skiljer sig inte medvetandets subjekt från dess objekt? 

M: Medvetandet och världen uppenbarar sig och försvinner tillsammans, därför är de två aspekter av samma tillstånd. 

F: När jag sover finns jag inte, och ändå fortsätter världen. 

M: Hur vet du det? 

F: När jag vaknar får jag veta. Mitt minne berättar det för mig. 

M: Minnet finns i sinnet. Sinnet fortsätter när du sover. 

F: Det är delvis avstängt. 

M: Men dess världsuppfattning påverkas inte. Så länge sinnet finns där, finns också din kropp och din värld. Din värld är något som sinnet har skapat, det är subjektivt, innesluten i sinnet, fragmentariskt, tillfälligt, personligt, hängande på minnets tråd. 

F: Är inte din värld det också? 

M: Oh, nej. Jag lever i en värld av verkligheter, medan din är av fantasier. Din värld är personlig, privat, odelbar, intimt din egna. Ingen kan gå in i den, se som du ser, höra som du hör, känna dina känslor och tänka dina tankar. I din värld är du verkligen ensam, innesluten i din ständigt föränderliga dröm, som du tar för livet. Min värld är en öppen värld, gemensam för alla, tillgänglig för alla. I min värld finns gemenskap, insikt, kärlek, verklig kvalitet, individen är helheten, totaliteten - i det individuella. Alla är ett och det Enda är alla. 

F: Är din värld lika fylld av saker och människor som min är? 

M: Nej, den är fylld med mig själv. 

F: Men hör du och ser du såsom vi gör? 

M: Ja, det verkar som att jag hör och ser och pratar och agerar, men för mig bara händer det precis som det sker med din matsmältning eller svettning. Kropp-själ-maskinen tar hand om det, men lämnar mig utanför det. Precis som du inte behöver bekymra dig om att odla hår, behöver jag inte bekymra mig om ord och handlingar. De bara händer obesvärat, för i min värld går ingenting fel.