Summering: 

Texten handlar om hur det är mänsklighetens natur att dela upp och motsätta sig saker, något som skapar olust och smärta. Maharaj ställer frågor om hur man kan hitta en lyckligare medvetenhet och svarar att detta sker genom att ta bort den mentala processen. Han påpekar att kärlek är det som ligger mellan anden och kroppen och som skapar bron över avgränsningen mellan dem.

Kapitel 3 - Det levande nuet

Frågeställare: Som jag ser det finns inte något fel med vare sig min kropp eller mitt sanna varande. Ingen av dessa är skapade av mig eller behöver bättras på. Vad som blivit fel är "den inre kroppen", kalla den sinnet, medvetandet, antahkarana eller vad man vill.

Maharaj: Vad anser du vara fel med ditt sinne

F: Det är rastlöst, girigt efter det behagliga och rädd för det obehagliga.

M: Vad är fel med att söka det behagliga och fly det obehagliga? Mellan smärtan och glädjens stränder flyter livets flod. Problemen uppstår först när sinnet vägrar flyta med livet och fastnar vid flodbankarna. Med att flyta med livet menar jag att acceptera - låt saker komma som de kommer och att släppa det som upphört. Önska inte, rädslas ej. Observera det faktiska, när och som det händer. Du är inte vad som händer utan den för vilket det händer. I slutändan är du inte heller observatören. Du är den ultimata potentiella, inom vilket det allomfattande medvetandet är uttrycket och manifestationen.

F: Men mellan kroppen och självet ligger det ett moln av tankar och känslor, som varken tjänar något syfte för kroppen eller för självet. Dessa tankar är ytliga, övergående och meningslösa, ett mentalt damm som förblindar och täpper till. Ändå är de där, och de bara fördunklar och förstör.

M: Säkert är att minnet av en händelse inte kan förväxlas med händelsen i sig. Inte heller kan förväntan göra det. Det finns något exceptionellt och unikt med det pågående händelseförloppet, som inte finns hos de föregående eller kommande. Det finns något levande, aktuellt med det.

Det sticker ut som om det var belyst. Det finns en "verklighetsstämpel" på det aktuella, som det förflutna och kommande inte har.

F: Vad skapar denna "verklighetsstämpel"?

M: Det finns inget särskilt med det som sker nu som gör det annorlunda från det förflutna eller kommande. För en stund var det förflutna aktuellt, och senare kommer det framtida att bli det. Vad gör det nuvarande så annorlunda? Min egen närvaro, så klart. Jag är verklig därför att jag är alltid är i nuet, och det som är med mig här delar min verklighet. Det förflutna finns i minnet, framtiden i fantasin. Det finns inget med nuets händelse i sig som gör att det skiljer ut sig verklighetsmässigt. Det kan vara någon enkel, periodisk företeelse, såsom en klockas slag. Trots att vi vet att de på varandra följande slagen är identiska, så är nuets slag lite mer annorlunda än de föregående och nästa - såsom ihågkomna eller förväntade. Då jag alltid är närvarande så finns det en sak, i fokus av nuet, som alltid finns med mig; det är min egen verklighet vilken jag lägger på det som sker i detta nu.

F: Men vi betraktar saker vi kommer ihåg som om de var verkliga.

M: Det är bara när minnena hamnar i nuet som vi skänker dem en tanke. Det bortglömda noteras inte förrän vi blir påminda om det - något som förutsätter införandet av nuet.

F: Ja, jag kan se att det finns någon okänd faktor som ger kortsiktig verklighet åt det övergående nuet.

M: Du behöver inte säga att faktorn är okänd, för du ser det konstant hända. Har det någonsin ändrats sedan du föddes? Saker och tankar har ändrats hela tiden. Men känslan av att vad som sker nu är verkligt har aldrig ändrat sig, inte ens i drömmarna.

F: I vår djupsömn erfar vi inte den pågående verkligheten.

M: Djupsömnens tomhet beror helt och hållet på bristen på specifika minnen. Men det finns kvar ett allmänt minne av välbefinnande. Känslomässigt skiljer det sig åt om vi säger "jag sov djupt" eller "jag var frånvarande".

F: Vi upprepar frågan vi började med: mellan livets källa och dess uttryck (vilket är kroppen) så finns sinnet och dess flyktiga tillstånd. Strömmen av mentala tillstånd är ändlös, meningslös och smärtfylld. Lidande är en ständig faktor. Det vi kallar njutning är bara en glipa, ett intervall mellan två smärtfyllda tillstånd. Önskan och rädsla är levandets varp och inslag, och båda är skapade av lidande. Vår fråga är: kan det finnas ett lyckligt sinne?

M: Önskandet är njutningens minne och rädsla är lidandets minne. Båda gör sinnet rastlöst. Stunder av lycka är mest bara som mellanrum i strömmen av lidande. Hur kan sinnet vara lyckligt?

F: Det är sant när vi önskar njutning eller grips av smärta. Men det finns stunder av oväntad, oförutsedd glädje. Ren glädje, obesudlad av önskningar - osökt, oförtjänt, gudagiven.

M: Men glädjen är ändå bara en glädje mot en bakgrund av lidande.

F: Är lidande ett kosmiskt faktum, eller endast ett mentalt sådant?

M: Universum är fullständigt och då det är fullständigt, och ingenting saknas, vad kan skapa lidande?

F: Universum må vara fullständigt som helhet, men är ofullständigt i sina detaljer.

M: En del av helheten sedd i förhållande till det hela är också något fullständigt. Bara när man ser det isolerat så blir det bristfälligt och skapar därmed en plats för lidande. Vad skapar isoleringen?

F: Sinnets begränsningar, förstås. Sinnet kan inte se helheten för detaljerna.

M: Bra så. Det är sinnets natur att dela upp och ställa upp motsatser. Kan det finnas ett annat sinne, som förenar och harmoniserar, som ser det hela i delen och delen såsom nära anknuten till det hela?

F: Var hittar vi detta andra sinne?

M: Genom att gå bortom det begränsande, uppdelande och motsatsgivande sinnet. Genom att avsluta den mentala processen såsom vi känner den. När det kommer mot sitt slut, då föds detta sinne.

F: Finns inte glädjen och sorgens problem längre i detta sinne?

M: Inte som vi känner dem, som önskvärdhet eller bortstötande. Det blir snarare en fråga om att kärleken söker olika uttryck och möter på hinder. Det inklusiva sinnet är kärlek i handling. Det slåss med omständigheterna, till en början frustrerad, men kommer till slut ut som segrande.

F: Är det kärleken som förser oss med bron mellan det andliga och kroppen?

M: Vad annars? Sinnet skapar avgrunden, hjärtat korsar den.