Summering:
I detta kapitel diskuteras frågan om "jaget". Maharaj säger att det finns ett grundläggande medvetande som finns där även när man är omedveten och som inte är beroende av något kroppsligt eller inbillat. Maharaj uppmanar frågeställaren att släppa taget om det orealistiska och att nå insikten om att man är källan och hjärtat av allt.
Kapitel 1 - Upplevelsen "Jag är"
Frågeställaren: När man vaknar upp, varifrån kommer då världen?
Maharaj: Innan någonting kan bli till, så måste det finnas någon där som den kan komma till. Alla uppträdanden och försvinnande förutsätter en förändring gentemot en oföränderlig bakgrund.
F: Innan jag vaknade hade jag inget medvetande.
M: I vilken mening? Har du glömt bort det eller har du inte upplevt det? Upplever du inte även när du är utan ett medvetande? Kan du existera utan att veta om det? Är en minneslucka ett bevis för att medvetandet inte finns? Kan du verkligen tala om din egen icke-existens som vore den en faktisk erfarenhet? Du kan ju inte ens säga att ditt sinne inte existerar. Vaknade du inte när någon kallade på dig? Och efter att du vaknat upp, var inte känslan "Jag är" den första som kom? Vissa medvetande-frön måste existera även under sömnen, annars hade du bara svimmat av. Under uppvaknandet spelas dina upplevelser upp: "Jag är - kroppen - i världen". Det ser ut som att dessa dyker upp i efterhand, men det hela sker faktiskt simultant, såsom en enda idé om att ha en kropp i världen. Kan det finnas en känsla av "Jag är" utan att man känner att man är någon speciell?
F: Jag är alltid någon, med tillhörande minnen och vanor. Jag känner ingen annans "Jag är".
M: Kanske något förhindrar dig ifrån att veta? När du inte vet något som andra vet, vad gör du då?
F: Jag söker källan till deras kunskap efter deras instruktioner.
M: Tycker du inte det är viktigt att känna till om du bara är en kropp eller något annat? Eller om du kanske inte är någonting alls? Ser du inte att alla dina problem är kroppens problem - mat, kläder, skydd, familj, vänner, namn, rykte, säkerhet, överlevnad - allt detta förlorar sin mening ögonblickligen när du inser att du kanske inte är enbart en kropp.
F: Vilka fördelar finns det med att veta att jag inte är kroppen?
M: Det är inte heller riktigt sant att säga att du inte är kroppen. På sätt och vis är du allas kroppar, hjärtan och sinnen, och mycket mer därtill. Gå djupare in i känslan "Jag är" och du kommer finna. Hur hittar du en sak som du har tappat bort eller glömt? Du håller den i ditt sinne tills du minns den. Känslan av att vara, av "Jag är" är det första som framträder. Fråga dig själv varifrån den kommer, eller bara betrakta den tyst. När sinnet stannar i "Jag är", utan att röra sig, går du in i en tillstånd som inte kan verbaliseras, men som kan upplevas. Allt du behöver göra är att försöka igen och igen. Efter det är känslan av "Jag är" alltid med dig, du har bara anslutit olika typer av saker till den - kropp, känslor, tankar, idéer, ägodelar etc. Alla dessa självidentifieringar är vilseledande. På grund av dem tar du dig själv för vad du inte är.
F: Så, vad är jag?
M: Det räcker att veta vad du inte är. Du behöver inte veta vad du är. För så länge som kunskap beskrivs i termer av det redan kända, perceptuellt eller konceptuellt, så kan det inte finnas någon sådan sak som självkunskap, för vad du är kan inte beskrivas, förutom som en total negation. Allt du kan säga är: "Jag är inte det här, jag är inte det där". Du kan inte på ett meningsfullt sätt säga "Detta är vad jag är". Det blir bara obegripligt. Vad du kan peka ut som "detta" eller "det där" kan aldrig vara dig själv. Helt säkert, du kan inte heller vara "något annat". Du är ingenting som kan uppfattas eller tänkas. Ändå kan det inte finnas någon perception eller fantasi utan dig. Du observerar hjärtat som känner, sinnet som tänker, kroppen som agerar; själva handlingen att uppfatta visar att du inte är det du uppfattar. Kan det finnas perception, upplevelse, utan dig? En upplevelse måste "tillhöra". Någon måste komma och förklara den som sin egen. Utan en upplevare är inte upplevelsen verklig. Det är upplevaren som ger upplevelsen verklighet. En upplevelse som du inte kan ha, vilken värde har den då för dig?
F: Känslan av att vara en upplevare, känslan av "Jag är", är inte det också en upplevelse?
M: Uppenbart är allt som upplevs en upplevelse. Och i varje upplevelse uppstår upplevaren av den. Minnet skapar illusionen av kontinuitet. I verkligheten har varje upplevelse sin egen upplevare och känslan av identitet beror på den gemensamma faktorn som ligger till grund för alla upplevare-upplevelse-förhållanden. Identitet och kontinuitet är inte detsamma. Precis som varje blomma har sin egen färg, men alla färger orsakas av samma ljus, så gör många upplevare sin uppenbarelse i den odelade och odelbara medvetenheten, var och en separat i minnet, men identisk i essensen. Denna essens är roten, grunden, den eviga och rumslösa "möjligheten" hos alla upplevelser.
F: Hur kommer jag dit?
M: Du behöver inte nå den, för du är den. Den kommer att nå dig, om du ger den en chans. Släpp ditt klängande vid det oäkta och det äkta kommer snabbt och smidigt att träda i dess plats. Sluta föreställa dig själv som någon som gör det ena eller andra och insikten om att du är källan och hjärtat av allt kommer att gry. Med det kommer en stor kärleksfullhet som inte bygger på val eller att du föredrar olika saker, utan det blir en kraft som gör alla ting älskvärda och intagande.