Kapitel 3 - Det levande nuet

Frågeställare: Som jag ser det finns inte något fel med vare sig min kropp eller med min verkliga varelse. Ingen av dessa är min egen skapelse eller i behov av att bättras på. Vad som blivit fel är "den inre kroppen", kalla den sinnet, medvetandet, antahkarana eller vad man vill.

Maharaj: Vad anser du vara fel med ditt sinne?

F: Det är rastlöst, girigt efter det behagliga och fruktar det obehagliga.

M: Vad är fel med att söka det behagliga och fly det obehagliga? Mellan smärtan och glädjens flodbanker flyter livets flod. Problemet uppstår först när sinnet vägrar flyta med livet och fastnar vid flodbankarna. Med att flyta med livet menar jag en acceptans - låt komma vad som kommer och gå vad som går. Önska inte, frukta inte, observera det faktiska, när och som det händer, för du är inte vad som händer, utan den för vilket det händer. I slutändan är du inte heller observatören. Du är den ultimata potentialiteten, som det allomfattande medvetandet är manifestationen och uttrycket av.

F: Ändå, mellan kroppen och självet ligger det ett moln av tankar och känslor, som varken tjänar kroppen eller självet. Dessa tankar är spröda, övergående och meningslösa, ett mentalt damm som förblindar och täpper till. Ändå är de där, de förmörkar och förstör.

M: Minnet av en händelse kan helt visst inte tas för händelsen själv. Inte heller kan förväntan göra det. Det finns något exceptionellt och unikt med det pågående skeendet, som det föregående eller kommande inte äger. Det finns något levande, aktuellt med det. Det sticker ut som om det var upplyst. Det finns en "verklighetsstämpel" på det aktuella, som det förflutna och framtiden inte har.

F: Vad ger det pågående denna "verklighetsstämpel"?

M: Det finns inget särskilt med det som sker nu som gör det annorlunda från det förflutna eller kommande. För en stund sedan var det förflutna aktuellt, och det framtida kommer att bli det. Vad gör nuet så annorlunda? Uppenbarligen, min närvaro. Jag är verklig för jag är alltid nu, i det pågående, och det som är med mig här delar min verklighet. Det förflutna finns i minnet, framtiden - i föreställningsvärlden. Det finns i sig inget med det pågående skeendet som gör att det sticker ut som verkligt. Det kan vara en enkel, periodisk företeelse, såsom en klockas slag. Trots att vi vet att de på varandra följande slagen är identiska, så är det nuvarande slaget helt annorlunda än det föregående och det nästa - som ihågkommet eller förväntat. I fokus i nuet finns ett ting med mig, för jag alltid är närvarande; det är den min egen verklighet jag ger till det som sker nu.

F: Men vi behandlar saker som är ihågkomna som om de var verkliga.

M: Det är bara när minnena hamnar i nuet som vi överväger dem. Det bortglömda räknas inte förrän man blir påmind - vilket innebär att föra in nuet.

F: Ja, jag kan se att det finns en slags okänd faktor hos nuet som ger tillfällig verklighet åt dess övergående aktualitet.

M: Du behöver inte säga att faktorn är okänd, för du ser det konstant hända. Har det någonsin ändrats sedan du föddes? Saker och tankar har förändrats hela tiden. Men känslan av att det nuvarande är verkligt har aldrig förändrats, inte ens i drömmarna.

F: I djup sömn finns ingen upplevelse av den pågående verkligheten.

M: Tomheten hos djup sömn beror helt och hållet på bristen på specifika minnen. Men ett generellt minne av välbefinnande finns där. I känslomässigt hänseende finns det en skillnad när vi säger "jag sov djupt" eller "jag var frånvarande".

F: Vi upprepar frågan vi började med: mellan livets källa och livets uttryck (som är kroppen), så finns sinnet och dess ständigt föränderliga tillstånd. Strömmen av mentala tillstånd är oändlig, meningslös och smärtfylld. Lidande är en konstant faktor. Vad vi kallar njutning är bara en lucka, ett intervall mellan två smärtfyllda tillstånd. Begär och fruktan är livets varp och inslag, och båda är gjorda av lidande. Vår fråga är: kan det finnas ett lyckligt sinne?

M: Begär är minnet av njutning och fruktan är minnet av smärta. Båda gör sinnet rastlöst. Stunder av njutning är mest bara luckor i strömmen av lidande. Hur kan sinnet vara lyckligt?

F: Det är sant när vi önskar njutning eller drabbas av smärta. Men det finns stunder av oväntad, oförutsedd glädje. Ren glädje, obesudlad av begären - osökt, oförtjänt, given av Gud.

M: Ändå är glädje bara glädje mot en bakgrund av smärta.

F: Är lidande ett kosmiskt faktum, eller rent mentalt?

M: Universum är komplett och där det finns fullständighet, där ingenting saknas, vad kan ge smärta?

F: Universum må vara komplett som helhet, men ofullständigt i detaljerna.

M: En del av helheten, sedd i relation till helheten, är också komplett. Endast när den betraktas isolerat så blir den bristfällig och därmed en plats för smärta. Vad skapar isoleringen?

F: Sinnets begränsningar, naturligtvis. Sinnet kan inte se helheten för delens skull.

M: Bra så. Det är sinnets natur att dela upp och ställa upp motsatser. Kan det finnas ett annat sinne, som förenar och harmoniserar, som ser det hela i delen och delen såsom totalt samrelaterad till det hela?

F: Detta andra sinne - var ska man söka efter det?

M: Genom att gå bortom det begränsande, uppdelande och motsatsskapande sinnet. Genom att avsluta den mentala processen, så som vi känner den. När den tar slut, så föds detta sinne.

F: I det sinnet, existerar inte längre problemet med glädje och sorg?

M: Inte som vi känner dem, som orsak till att begära eller stöta bort. Det blir snarare en fråga om kärlek som söker uttryck och möter hinder. Det inklusiva sinnet är kärlek i handling, kämpande med omständigheterna, initialt frustrerat, slutligen segerrikt.

F: Mellan anden och kroppen, är det kärlek som förser oss med bron?

M: Vad annat? Sinnet skapar avgrunden, hjärtat korsar den.