kap 20

Skriv din text här ...

20. Det Högsta är bortom allt

Frågeställare: Du säger att verkligheten är en. Enhet, enighet, är en egenskap hos personen. Är då verkligheten en person, med universum som dess kropp?

Maharaj: Vad du än säger kommer att vara både sant och falskt. Ord når inte bortom sinnet.

F: Jag försöker bara förstå. Du talar om Personen, Självet och det Högsta (vyakti, vyakta, avyakta). Ljuset av Ren Medvetenhet (pragna), fokuserat som "Jag är" i Självet (jivatma), som medvetande (chetana) upplyser sinnet (antahkarana) och som livskraft (prana) vitaliserar kroppen (deha). Allt detta är begripligt så länge vi talar om det i ord. Men när det gäller att i mig själv skilja personen från Självet och Självet från det Högsta, blir jag förvirrad.

M: Personen är aldrig subjektet. Du kan se en person, men du är inte personen. Du är alltid det Högsta, vilket framträder vid en given tid och plats som vittnet, en bro mellan det Högstas rena medvetenhet och personens mångfaldiga medvetande.

F: När jag ser på mig själv, finner jag att jag är flera personer som kämpar med varandra om kontrollen över kroppen.

M: De motsvarar de olika tendenserna (samskara) i sinnet.

F: Kan jag skapa fred mellan dem?

M: Hur skulle du kunna det? De är så motsägelsefulla! Se dem för vad de är — bara vanor av tankar och känslor, knippen av minnen och drifter.

F: Ändå säger de alla "Jag är".

M: Det är bara för att du identifierar dig med dem. Så snart du inser att allt som framträder för dig inte kan vara du, och inte kan säga "Jag är", är du fri från alla dina "personer" och deras krav. Känslan "Jag är" är din egen. Du kan inte skiljas från den, men du kan projicera den på vad som helst, som när du säger: Jag är ung. Jag är rik, etc. Men sådana självidentifikationer är uppenbart falska och orsaken till fångenskap.

F: Jag kan nu förstå att jag inte är personen, utan det som, när det reflekteras i personen, ger den en känsla av existens. Men vad sägs om det Högsta? Hur kan jag få kunskap om mig själv som det Högsta?

M: Medvetandets källa kan inte vara ett objekt i medvetandet. Att veta källan är att vara källan. När du inser att du inte är personen, utan det rena och lugna vittnet, och att orädd medvetenhet är din egentliga existens, är du varandet. Det är källan, den Outtömliga Möjligheten.

F: Finns det många källor eller en enda för alla?

M: Det beror på hur du ser på det, från vilken ände. Föremålen i världen är många, men ögat som ser dem är ett. Det högre framträder alltid som ett för det lägre, och det lägre som många för det högre.

F: Former och namn tillhör alla en och samma Gud?

M: Igen, det beror på hur du ser det. På det verbala planet är allt relativt. Absoluta sanningar bör upplevas, inte diskuteras.

F: Hur upplevs det Absoluta?

M: Det är inte ett objekt att kännas igen och lagras i minnet. Det finns i nuet och i känslan snarare. Det har mer att göra med "hur" än med "vad". Det finns i kvaliteten, i värdet; som källan till allt, finns det i allt.

F: Om det är källan, varför och hur manifesterar det sig?

M: Det ger upphov till medvetande. Allt annat finns i medvetandet.

F: Varför finns det så många centra av medvetande?

M: Det objektiva universumet (mahadakash) är i konstant rörelse, projicerande och upplösande otaliga former. När en form ingjutes med liv (prana), uppstår medvetande (chetana) genom reflektionen av medvetenhet i materia.

F: Påverkas det Högsta?

M: Vad kan påverka det och hur? Källan påverkas inte av flodens krusningar, inte heller metallen av smyckets form. Blir ljuset påverkat av bilden på bioduken? Det Högsta gör allt möjligt, det är allt.

F: Hur kommer det sig att vissa saker händer och andra inte?

M: Att söka efter orsaker är bara ett tidsfördriv för sinnet. Det finns ingen dualitet mellan orsak och verkan. Allting är sin egen orsak.

F: Betyder det att ingen målinriktad handling är möjlig?

M: Det enda jag säger är att medvetandet innefattar allt. Inom medvetandet är allt möjligt. Du kan ha orsaker om du vill, i din värld. Någon annan kanske nöjer sig med en enda orsak — Guds vilja. Den yttersta orsaken är en: känslan av "Jag är".

F: Vad är länken mellan Självet (Vyakta) och det Högsta (Avyakta)?

M: Ur Självets perspektiv är världen det kända, medan det Högsta är det Okända. Det Okända ger upphov till det kända men förblir själv Okänt. Det kända är oändligt, men det Okända är en oändlighet av oändligheter. Precis som en ljusstråle aldrig syns om den inte bryts av dammpartiklar, så gör det Högsta allt känt medan det självt förblir okänt.

F: Betyder det att det Okända är oåtkomligt?

M: Nej, inte alls. Det Högsta är det lättaste att nå, för det är själva din existens. Det räcker att sluta tänka och begära ingenting annat än det Högsta.

F: Och om jag inte ens begär det Högsta?

M: Då är du antingen så gott som död, eller så är du det Högsta.

F: Världen är full av begär. Alla vill ha något. Vem är det som begär — personen eller egot [alt. "självet", stavad med litet s, övers. anm.]?

M: Egot. Alla begär, heliga såväl som oheliga, kommer från egot; de vilar alla på känslan av "Jag är".

F: Jag kan förstå att heliga begär (satyakama) härrör från egot. Det kan vara uttrycket för den lycksaliga aspekten av Sadchitananda (Varande — Medvetenhet — Lycka) hos Självet. Men varför oheliga begär?

M: Alla begär syftar till lycka. Deras form och kvalitet beror på psyket (antahkarana). Där tröghet (tamas) dominerar, finner vi förvrängningar. Med energi (rajas) uppstår passioner. Med klarhet (sattva) är motivet bakom begäret välvilja, medkänsla, driften att göra andra lyckliga snarare än att själv vara lycklig. Men det Högsta är bortom allt, och på grund av dess oändliga genomtränglighet kan alla sammanhängande begär uppfyllas.

F: Vilka begär är sammanhängande?

M: Begär som förstör sitt subjekt eller objekt, eller som inte stillas vid uppfyllelse, är självmotsägande och kan inte uppfyllas. Endast begär som drivs av kärlek, välvilja och medkänsla är till nytta för både subjekt och objekt och kan bli helt tillfredsställda.

F: Alla begär är smärtsamma, både de heliga och de oheliga.

M: De är inte likadana, och smärtan är inte densamma. Passion är smärtsam, men medkänsla är det aldrig. Hela universum strävar efter att uppfylla ett begär fött ur medkänsla.

F: Vet det Högsta om sig självt? Är det Opersonliga medvetet?

M: Källan till allt innefattar allt. Det som flödar från den måste redan finnas där i fröform. Och precis som ett frö är det sista i en oändlig kedja av frön och bär på erfarenheten och löftet om otaliga skogar, så innehåller det Okända allt som har varit, kunde ha varit och allt som ska eller skulle kunna bli. Hela tillvarons fält är öppet och tillgängligt; det förflutna och framtiden samexisterar i det eviga nuet.

F: Lever du i det Högsta Okända?

M: Var annars?

F: Vad får dig att säga så?

M: Inga begär uppstår någonsin i mitt sinne.

F: Är du då omedveten?

M: Självklart inte! Jag är fullt medveten, men eftersom inget begär eller ingen rädsla träder in i mitt sinne, råder fullständig tystnad.

F: Vem känner denna tystnad?

M: Tystnaden känner sig själv. Det är den tystnad som infinner sig i ett tyst sinne, när passioner och begär har stillats.

F: Upplever du någonsin begär?

M: Begär är bara vågor i sinnet. Du känner igen en våg när du ser en. Ett begär är bara en företeelse bland många. Jag känner inget behov av att stilla det, ingen handling är nödvändig. Frihet från begär betyder detta: att tvånget att tillfredsställa det är frånvarande.

F: Varför uppstår begär överhuvudtaget?

M: För att du inbillar dig att du föddes och att du kommer att dö om du inte tar hand om din kropp. Begäret efter förkroppsligad existens är roten till allt lidande.

F: Men ändå inkarneras så många jivas i kroppar. Det kan knappast vara ett misstag. Det måste finnas ett syfte. Vad kan det vara?

M: För att känna sig själv måste Självet möta sin motsats — det icke-Själv. Begär leder till erfarenhet. Erfarenhet leder till urskiljning, avskildhet, självkännedom — befrielse. Och vad är befrielse? Att veta att du är bortom födelse och död. Genom att glömma vem du är och föreställa dig själv som en dödlig varelse har du skapat så mycket lidande för dig själv att du måste vakna upp, som ur en ond dröm.

Efterforskning leder också till uppvaknande. Du behöver inte vänta på lidande; efterforskningar i lycka är bättre, för då är sinnet i harmoni och frid.

F: Vem är den slutgiltiga upplevaren — Självet eller det Okända?

M: Självet, förstås.

F: Varför introducera då begreppet det Högsta Okända?

M: För att förklara Självet.

F: Finns det något bortom Självet?

M: Utanför Självet finns ingenting. Allt är ett och allt är innefattat i "Jag är". I vaket och drömmande tillstånd är det personen. I djup sömn och turiya är det Självet. Bortom turiyas klara vaksamhet ligger den stora, tysta friden hos det Högsta. Men i själva verket är allt ett i essensen och endast skilt i framträdande. I okunnighet blir den seende till det sedda, i visdom är den seendet.

Men varför oroa sig över det Högsta? Känn den som känner, och allt ska bli känt.