Kapitel 02 - Besattheten av kroppen
Frågeställare: Maharaj, du sitter framför mig och jag är här vid dina fötter. Vilken är den grundläggande skillnaden mellan oss?
Maharaj: Det finns ingen grundläggande skillnad.
F: Det måste väl ändå finnas någon slags skillnad, jag kommer ju till dig, du kommer inte till mig.
M: Eftersom du föreställer dig skillnader, så reser du hit och dit i sökandet efter "överlägsna" människor.
F: Du är också en överlägsen människa. Du påstår dig känna det verkliga, medan jag inte gör det.
M: Har jag någonsin sagt dig att du inte har kunskap om det, och att du därför skulle vara underlägsen? Låt dem som uppfunnit sådana distinktioner bevisa dem. Jag påstår inte att jag vet vad du inte vet. Faktum är att jag vet mycket mindre än vad du gör.
F: Dina ord är visa, ditt beteende ädelt, och din nåd är kraftfull.
M: Jag vet ingenting om det där, och jag ser ingen skillnad mellan dig och mig. Mitt liv är en följd av händelser, precis som ditt. Det är bara det att jag står fri och ser den passerande showen som en passerande show, medan du fäster dig vid saker och ting, och dras med av dem.
F: Vad gjorde dig så lidelsefri?
M: Inget särskilt. Det råkade bara bli så att jag litade på min Guru. Han sa att jag var ingenting förutom mitt själv, och jag trodde honom. Eftersom jag litade på honom så betedde jag mig därefter och upphörde bry mig om sådant som inte var jag eller mitt.
F: Varför hade du turen att kunna lita så fullt ut på din lärare, medan vårt förtroende är ytligt och bara bygger på ord?
M: Vem vet? Det hände bara så. Saker sker utan orsak och anledningar. Och vad spelar det ens för roll vem som är vem, när allt kommer omkring? Din höga uppfattning om mig är bara din egna åsikt. När som helst kan du ändra den. Varför fästa sådant vikt vid åsikter, ens om dina egna?
F: Ändå är du annorlunda. Ditt sinne tycks alltid vara lugnt och till freds. Och mirakler händer runt omkring dig.
M: Jag vet inget om några mirakler, och jag undrar om naturen medger undantag från sina lagar, om vi nu inte kommer överens om att allting är ett mirakel. Vad gäller mitt sinne, så finns det inget sådant. Där finns medvetande, i vilket allting händer. Det är ganska uppenbart och en erfarenhet som delas av alla. Du ser bara inte efter tillräckligt noga. Se efter noga, och se vad jag ser.
F: Vad ser du?
M: Jag ser vad du också kan se, här och nu, men din uppmärksamhet har fel fokus. Du ger inte ditt själv någon uppmärksamhet. Ditt sinne är helt upptaget med saker, människor och idéer, aldrig med ditt själv. Fokusera på ditt själv, bli medveten om din egen existens. Se efter hur du fungerar, observera motiven och resultaten av dina handlingar. Studera det fängelse som du obeaktat har byggt omkring dig själv. Genom att veta vad du inte är, kommer du till kunskap om ditt själv. Vägen tillbaka till ditt själv går genom avvisande och förkastande. En sak är klar: det verkliga är inte imaginärt, det är inte en produkt av ditt sinne. Inte ens känslan "jag är" är kontinuerlig, även om den är en användbar ledstjärna; den visar var man ska söka, men inte vad. Ta bara en ordentlig titt på den. När du väl är övertygad om att du ärligen inte kan säga någonting annat om ditt själv förutom "jag är", och att ingenting som kan pekas på kan var ditt själv, så upphör behovet av "jag är" - du är inte längre inriktad på att sätta ord på vad du är. Allt du behöver göra är att bli av med tendensen att definiera ditt själv. Alla definitioner gäller för din kropp, enbart, och för dess uttrycksformer. När besattheten av kroppen försvinner, så kommer du att spontant och ansträngningslöst återgå till ditt naturliga tillstånd. Den enda skillnaden mellan oss är att jag är medveten om mitt naturliga tillstånd, medan du är förvirrad över det. Precis såsom guld omskapat till smycken inte är bättre än gulddammet, förutom när sinnet gjort det så, så är vi ett i varandet - vi skiljer oss åt bara i utseenden. Vi upptäcker det genom att vara uppriktiga, och att söka, undersöka, ifrågasätta oss själva dagligen och timligen, och att ägna våra liv åt detta upptäckande.