kap 19

Skriv din text här ...

19 Verkligheten ligger i objektivitet

Frågeställare: Jag är en konstnär och försörjer mig genom att måla tavlor. Har det något värde ur en andlig synvinkel?

Maharaj: När du målar, vad tänker du på?

F: När jag målar finns bara målningen och jag själv.

M: Vad gör du där?

F: Jag målar.

M: Nej, det gör du inte. Du ser målningen ske. Du är bara en betraktare, allt annat händer av sig självt.

F: Målningen målar sig själv? Eller finns det något djupare "jag", eller någon gud som målar?

M: Medvetandet självt är den största målaren. Hela världen är en tavla.

F: Vem har målat världens tavla?

M: Målaren är i tavlan.

F: Tavlan finns i målarens sinne, och målaren är i tavlan, som finns i målarens sinne, som är i tavlan! Är inte denna oändlighet av tillstånd och dimensioner absurd? I samma ögonblick som vi talar om en tavla i sinnet, som i sig självt är i tavlan, hamnar vi i en oändlig kedja av vittnen, där det högre vittnet bevittnar det lägre. Det är som att stå mellan två speglar och förundras över folkmassan!

M: Helt rätt, bara du och de dubbla speglarna finns där. Mellan de två är dina former och namn oräkneliga.

F: Hur ser du på världen?

M: Jag ser en konstnär måla en tavla. Tavlan kallar jag världen, målaren kallar jag Gud. Jag är varken den ena eller den andra. Jag skapar inte, och jag är inte skapad. Jag rymmer allt, men inget rymmer mig.

F: När jag ser ett träd, ett ansikte, en solnedgång, är bilden perfekt. När jag stänger ögonen är bilden i mitt sinne svag och suddig. Om det är mitt sinne som projicerar bilden, varför måste jag då öppna ögonen för att se en vacker blomma, medan jag med stängda ögon bara ser den vagt?

M: Det beror på att dina yttre ögon är bättre än dina inre ögon. Ditt sinne är helt vänt utåt. När du lär dig att betrakta din inre värld, kommer du att finna den ännu mer färgstark och perfekt än vad kroppen kan förmedla. Självklart kommer du att behöva träning. Men varför argumentera? Du föreställer dig att bilden måste komma från målaren som faktiskt målade den. Hela tiden söker du efter ursprung och orsaker. Orsakssamband finns bara i sinnet; minnet skapar illusionen av kontinuitet, och upprepning skapar idén om orsak och verkan. När saker upprepade gånger händer samtidigt, tenderar vi att se ett orsakssamband mellan dem. Det skapar en mental vana, men en vana är inte en nödvändighet.

F: Du sa just att världen är skapad av Gud.

M: Kom ihåg att språket är ett verktyg för sinnet; det är skapat av sinnet, för sinnet. När du väl erkänner en orsak, blir Gud den yttersta orsaken och världen effekten. De är olika, men inte åtskilda.

F: Människor talar om att se Gud.

M: När du ser världen, ser du Gud. Det finns inget "se Gud" bortom världen. Att se Gud bortom världen är att vara Gud. Ljuset genom vilket du ser världen — vilket är Gud — är den lilla gnistan: "Jag är", till synes så liten, men den första och den sista i varje handling av att veta och älska.

F: Måste jag se världen för att se Gud?

M: Hur annars? Ingen värld, ingen Gud.

F: Vad återstår?

M: Du förblir som rent varande.

F: Och vad blir det av världen och av Gud?

M: Rent varande (avyakta).

F: Är det samma sak som den Stora Utvidgningen (paramakash)?

M: Du kan kalla det så. Orden spelar ingen roll, för de når det inte. De vänder tillbaka i total negation.

F: Hur kan jag se världen som Gud? Vad innebär det att se världen som Gud?

M: Det är som att gå in i ett mörkt rum. Du ser ingenting — du kan känna, men du ser inte — inga färger, inga konturer. Fönstret öppnas och rummet översvämmas av ljus. Färger och former uppstår. Fönstret är ljusets givare, men inte dess källa. Solen är källan. På samma sätt är materien som det mörka rummet; medvetandet — fönstret — översvämmar materien med sensationer och perceptioner, och det högsta är solen, källan till både materia och ljus. Fönstret kan vara stängt eller öppet, men solen skiner hela tiden. Det gör all skillnad för rummet, men ingen för solen.

Ändå är allt detta sekundärt i förhållande till den lilla lilla gnistan som är "Jag är". Utan "Jag är" finns ingenting. All kunskap handlar om "Jag är". Falska idéer om detta "Jag är" leder till fångenskap, rätt kunskap leder till frihet och lycka.

F: Är "Jag är" och "det finns" samma sak?

M: "Jag är" betecknar det inre, "det finns" — det yttre. Båda är baserade på känslan av varande.

F: Är det samma sak som upplevelsen av existens?

M: Att existera innebär att vara något — en sak, en känsla, en tanke, en idé. All existens är specifik. Endast varande är universellt, i den meningen att varje varande är förenligt med varje annat varande. Existenser kolliderar, varande gör det aldrig.

Existerande innebär att bli, förändring, födelse och död och åter födelse, medan det i varandet finns en tyst frid.

F: Om jag skapar världen, varför har jag då gjort den dålig?

M: Alla lever i sin egen värld. Alla världar är inte lika bra eller dåliga.

F: Vad avgör skillnaden?

M: Sinnet som projicerar världen färgar den på sitt eget sätt. När du möter en man är han en främling. När du gifter dig med honom blir han ditt eget jag. När du grälar blir han din fiende. Det är ditt sinnes inställning som avgör vad han är för dig.

F: Jag kan se att min värld är subjektiv. Gör det den också illusorisk?

M: Den är illusorisk så länge den är subjektiv, och endast i den utsträckningen. Verkligheten ligger i objektivitet.

F: Vad betyder objektivitet? Du sa att världen är subjektiv, och nu talar du om objektivitet. Är inte allt subjektivt?

M: Allt är subjektivt, men det verkliga är objektivt.

F: På vilket sätt?

M: Det beror inte på minnen och förväntningar, önskningar och rädslor, tyckanden och aversioner. Allt ses som det är.

F: Är det vad du kallar det fjärde tillståndet (turiya)?

M: Kalla det vad du vill. Det är fast, stadigt, oföränderligt, utan början och utan slut, alltid nytt, alltid friskt.

F: Hur når man dit?

M: Begärslöshet och oräddhet tar dig dit.