kap 18

Skriv din text här ...

Kapitel 18 — För att veta vad du är, finn vad du inte är

Frågeställare: Ditt sätt att beskriva universum som bestående av materia, sinne och ande är ett av många sätt att göra det på. Det finns andra mönster som universum kan följa, och det är svårt att avgöra vilket mönster som är sant och vilket som inte är det. Man misstänker till slut att alla mönster bara är verbala och att inget mönster kan omfatta verkligheten. Enligt dig består verkligheten av tre sfärer: materiens och energins sfär (mahadakash), medvetandets sfär (chidakash) och den rena andens sfär (paramakash). Den första är något som har både rörelse och tröghet. Det är sådant vi uppfattar. Vi vet också om att vi uppfattar — vi är medvetna och dessutom medvetna om att vi är medvetna. Alltså har vi två: materia-energi och medvetande. Materia verkar finnas i rummet medan energi alltid finns i tiden, kopplad till förändring och mätt genom hastigheten i förändringen. Medvetande verkar på något sätt vara här och nu, i en enda punkt av tid och rum. Men du verkar mena att medvetandet också är universellt — vilket gör det tidlöst, rumslöst och opersonligt. Jag kan på sätt och vis förstå att det inte finns någon motsättning mellan det tid- och rumslösa och det som är här och nu, men ett opersonligt medvetande kan jag inte begripa. För mig är medvetande alltid fokuserat, centrerat, individualiserat — en person. Du verkar säga att det kan finnas varseblivning utan en varseblivare, kunskap utan en kännare, kärlek utan en älskare, handling utan en aktör. Jag känner att treenigheten av kunskap, kännare och det kända kan ses i alla livets skeden. Medvetande innebär en medveten varelse, ett objekt för medvetandet och själva faktumet att vara medveten. Det som är medvetet kallar jag en person. En person lever i världen, är en del av den, påverkar den och påverkas av den.

Maharaj: Varför frågar du dig inte hur pass verkliga världen och personen är?

F: Åh, nej, det behöver jag inte fråga mig. Tillräckligt är om personen inte är mindre verklig än världen i vilken den existerar.

M: Så, vad är frågan?

F: Är personer verkliga och det universella bara begreppsligt, eller är det universella verkligt och personer bara imaginära?

M: Ingetdera är verkligt.

F: Men jag är väl verklig nog för att kunna få ett svar av dig, och jag är en person.

M: Inte när du sover.

F: Men att vara nedsänkt i sömn betyder inte att vara frånvarande. Jag existerar ju även när jag sover.

M: För att vara en person måste du vara medveten om dig själv. Är du alltid det?

F: Nej, naturligtvis inte när jag sover. Inte heller som medvetslös eller om jag är påverkad av droger.

M: Under dina vakna timmar, är du då ständigt självmedveten?

F: Nej, ibland är jag distraherad eller uppslukad av något.

M: Är du en person under dessa perioder då du inte är självmedveten?

F: Självklart! Jag minns mig själv från gårdagen och tidigare år. Jag är definitivt samma person.

M: Så, för att vara en person behöver du kunna minnas?

F: Naturligtvis.

M: Och utan minne, vad är du?

F: Ett ofullständigt minne skapar en ofullständig personlighet. Utan minne kan jag inte existera som en person.

M: Visst kan du existera utan minne. Det gör du ju när du sover.

F: Ja, men endast i den meningen att jag fortsätter att leva, inte som en person.

M: Eftersom du anser att du som person bara existerar mellan intervallerna, vad menar du att du är under de perioder då du inte upplever dig själv som en person?

F: Jag finns, men inte som en person. Eftersom jag inte är medveten om mig själv under dessa perioder, kan jag bara säga att jag existerar, men inte som en person.

M: Ska vi kalla det för en opersonlig existens?

F: Jag skulle snarare kalla det för en omedveten existens; jag är, men jag vet inte om att jag är.

M: Du sa just: 'Jag är, men jag vet inte om att jag är.' Skulle du kunna säga så om ditt existerande i ett omedvetet tillstånd?

F: Nej, det skulle jag inte kunna.

M: Du kan bara beskriva det i dåtid: 'Jag visste inte. Jag var omedveten,' i betydelsen av att inte minnas.

F: Eftersom jag var omedveten, hur skulle jag kunna minnas och vad?

M: Var du verkligen omedveten, eller minns du bara inte?

F: Hur ska jag kunna avgöra det?

M: Tänk efter. Minns du varje sekund av gårdagen?

F: Naturligtvis inte.

M: Var du då omedveten?

F: Nej, självklart inte.

M: Så du var medveten men ändå minns du inte allt?

F: Ja.

M: Kanske var du medveten i sömnen och minns bara inte.

F: Nej, jag var inte medveten. Jag sov. Jag uppförde mig inte som en medveten person.

M: Igen, hur vet du det?

F: Jag fick det berättat för mig av dem som såg mig sova.

M: Allt de kan vittna om är att de såg dig ligga stilla med slutna ögon och andas regelbundet. De kunde inte avgöra om du var medveten eller inte. Ditt enda bevis är ditt eget minne. Ett mycket osäkert bevis!

F: Ja, jag erkänner att enligt mina egna kriterier är jag en person endast under mina vakna timmar. Vad jag är däremellan, vet jag inte.

M: Åtminstone vet du att du inte vet! Eftersom du hävdar att du inte är medveten mellan dina vakna timmar, låt oss lämna de perioderna därhän. Låt oss endast betrakta de vakna timmarna.

F: Jag är samma person i mina drömmar.

M: Överens. Låt oss betrakta dem tillsammans — vakenhet och dröm. Skillnaden ligger endast i kontinuiteten. Om dina drömmar var konsekvent kontinuerliga, med samma miljöer och samma personer varje natt, skulle du ha svårt att avgöra vilken del som var vakenhet och vilken som var dröm. Hädanefter, när vi talar om vakenhet, inkluderar vi även drömtillståndet.

F: Överens. Jag är en person i en medveten relation med en värld.

M: Är världen och den medvetna relationen med den viktig för om du en person?

F: Även om jag är inspärrad i en grotta är jag fortfarande en person.

M: Det kräver en kropp och en grotta. Och en värld där de kan existera.

F: Ja, jag förstår. Världen och medvetandet om världen är avgörande för min existens som person.

M: Detta gör personen till en del av världen, eller tvärtom. De två är ett.

F: Medvetandet står ensamt. Personen och världen visar sig i medvetandet.

M: Du sa: visar sig. Kan du lägga till: försvinner?

F: Nej, det kan jag inte. Jag kan bara vara medveten om hur jag och min värld visar sig. Som person kan jag inte säga: 'världen är inte'. Utan en värld skulle jag inte vara där och kunna säga det. För det finns en värld, jag finns där och kan säga: 'det finns en värld'.

M: Kanske är det tvärtom. På grund av dig, så finns det en värld.

F: För mig verkar ett sådant uttalande meningslöst.

M: Dess meningslöshet kan försvinna vid en undersökning.

F: Var börjar vi?

M: Allt jag vet är att allt som är beroende av något inte är verkligt. Det verkliga är i sanning oberoende. Eftersom en persons existens är beroende av världens existens och är avgränsad och definierad av världen, så kan den inte vara verklig.

F: Men det kan väl ändå inte vara en dröm.

M: Till och med en dröm existerar, när den erfars och roar dig, eller uthärdas. Allt du tycker och känner har ett varande. Men det kanske inte är vad du tar det för att vara. Vad du tror är en person kan vara något helt annat.

F: Jag är vad jag vet att jag är.

M: Du kan omöjligtvis säga att du är vad du själv tror att du är! Dina idéer om dig själv förändras från dag till dag och från ögonblick till ögonblick. Din självbild är den mest föränderliga sak du har. Den är ytterst sårbar, utlämnad till en förbipasserandes nåd. Ett dödsfall, förlusten av ett jobb, eller en förolämpning och din bild av dig själv, som du kallar din person, förändras i djupet. För att veta vad du är måste du först undersöka och veta vad du inte är. Och för att veta vad du inte är måste du undersöka dig själv noggrant, och avvisa allt som inte hänvisar till detta grundläggande fakta: 'jag är'. Idéerna att jag är född på en given plats, på en given tid, av mina föräldrar och nu är den eller den, gift med, far till, anställd av och så vidare, dessa idéer är inte sammanslutna med känslan "jag är". Vår normala inställning är att "jag är det här". Separera konsekvent och uthålligt "jag är" från "det här" och "det där", och försök att känna vad det innebär att vara, bara att vara, utan att vara det ena eller andra. Alla våra vanor går emot att göra det och uppgiften att bekämpa dem är långvarig och hård ibland, men en klar förståelse hjälper mycket. Ju tydligare du förstår att du på sinnets nivå endast kan beskrivas i negativa termer, desto snabbare kommer du till slutet av ditt sökande och inser ditt gränslösa väsen.