Kapitel 15
Kapitel 15 - Gnanin
Frågeställare: Utan Guds kraft kan ingenting göras. Inte ens du skulle sitta här och tala med oss förutan Honom.
Maharaj: Allt är utan tvivel hans verk. Vad betyder det för mig, när jag inte önskar något? Vad kan Gud ge mig eller ta ifrån mig? Det som är mitt är mitt och det var mitt även när Gud inte fanns. Naturligtvis är det en mycket liten sak, ett korn - känslan "jag är", själva faktumet att vara. Detta är min egen plats, ingen gav den till mig. Jorden är min; det som växer på den är Guds.
F: Hyrde Gud jorden av dig?
M: Gud är min hängivna och gjorde allt detta för min skull.
F: Finns det ingen Gud förutom dig?
M: Hur kan det vara så? "Jag är" är roten, Gud är trädet. Vem och varför ska jag då dyrka?
F: Är du den hängivne eller föremålet för hängivenheten?
M: Ingetdera, jag är själva hängivenheten.
F: Det finns inte tillräckligt med hängivenhet i världen.
M: Du är alltid ute efter att förbättra världen. Tror du verkligen att världen väntar på att bli räddad av dig?
F: Jag vet bara inte hur mycket det finns för mig att göra för världen. Allt jag kan göra är att försöka. Finns det något annat som du vill att jag ska göra?
M: Utan dig, finns det då en värld? Du vet allt om världen, men du vet ingenting om dig själv. Du själv är ditt arbetsverktyg, du äger inga andra verktyg. Varför tar du inte hand om ditt verktyg innan du tänker på arbetet?
F: Jag kan vänta, men världen kan inte det.
M: Genom att inte undersökande fråga, håller du världen väntande.
F: Väntande på vad?
M: På någon som kan rädda den.
F: Gud styr världen, Gud kommer att rädda den.
M: Det är vad du säger! Kom Gud och berättade för dig att världen är hans skapelse och ansvar och inte ditt?
F: Varför ska det vara mitt eget ansvar?
M: Tänk efter. Vem mer känner till den värld som du lever i?
F: Du vet. Alla vet det.
M: Kom någon utifrån för att berätta det för dig? Jag själv och alla andra dyker upp och försvinner i din värld. Vi är alla utlämnade till din nåd.
F: Det kan inte vara så illa! Jag existerar i din värld och du existerar i min.
M: Du har inga bevis för min värld. Du är helt och hållet insvept i den värld som du själv har skapar.
F: Jag förstår. Helt och hållet, men - helt hopplöst?
M: I din världs fängelse visar sig en man som berättar för dig att den smärtsamma värld av motsägelser som du har skapat varken är bestående eller permanent och grundar sig på ett missförstånd. Han vädjar dig att ta dig ur den, på samma sätt som du kom in i den. Du kom in i den genom att glömma vad du är och du kommer ta dig ur den genom att känna dig själv som du är.
F: På vilket sätt påverkar det världen?
M: När du är fri från världen kan du göra något åt den. Så länge du är dess fånge är du hjälplös att förändra den. Tvärtom kommer allt du gör att förvärra situationen.
F: Rättfärdighet ska göra mig fri.
M: Rättfärdighet kommer utan tvekan att göra dig och din värld till en bekväm, kanske till och med lycklig plats. Men vad är nyttan? Det finns ingen verklighet i den. Den kan inte bestå.
F: Gud kommer att hjälpa.
M: För att kunna hjälpa dig måste Gud känna till din existens. Men du och din värld är drömtillstånd. I drömmen kan du lida hemska kval. Ingen känner till dem, och ingen kan hjälpa dig.
F: Så alla mina frågor, mitt sökande och studierna är till ingen nytta?
M: Detta är bara de första små rörelserna hos en man som är trött på att sova. De är inte orsakerna till uppvaknandet, utan dess tidiga tecken. Men du får inte ställa tomma frågor, vars svar du redan vet.
F: Hur får jag ett sant svar?
M: Genom att ställa en sann fråga - inte med ord, utan genom att våga leva enligt ditt ljus. En man som är villig att dö för sanningen kommer att få den.
F: En annan fråga. Det finns personen. Det finns den som äger kunskap om personen. Vittnet finns där. Är kännaren och vittnet samma sak, eller är det separata tillstånd?
M: Den som äger kunskap och vittnet, är de två eller ett? När kännaren ses som separerad från det som känns till, står vittnet ensamt. När det kända och den som äger kunskapen ses som ett, blir vittnet också ett med dem.
F: Vem är gnani [den vetande]? Vittnet eller den högste?
M: Gnani [den vetande] är den högsta och även vittnet. Han är både varande och medvetenheten. I förhållande till medvetandet är han medvetenheten. I förhållande till universum är han rent varande.
F: Och hur är det med personen? Vad kommer först, personen eller den som vet?
M: Personen är en mycket liten sak. Egentligen är den sammansatt, den kan inte sägas existera på egen hand. Den är helt enkelt inte där. Den är bara skuggan av sinnet, summan av minnen. Rent varande återspeglas i sinnets spegel såsom vetande. Det som är känt tar formen av en person, baserat på minne och vanor. Det är bara en skugga, eller en projektion av den som känner på sinnets skärm.
F: Spegeln finns där, reflektionen finns där. Men var är solen?
M: Det högsta är solen.
F: Det måste vara medvetet.
M: Det är varken medvetet eller omedvetet. Tänk inte på det i termer av medvetande eller omedvetenhet. Det är livet, som innehåller födelse och som är bortom båda.
F: Livet är så intelligent. Hur kan det vara omedvetet?
M: Du talar om det omedvetna när där är en minneslucka. I själva verket finns det bara medvetande. Allt liv är medvetet, allt medvetande är levande.
F: Till och med stenar?
M: Även stenar är medvetna och levande.
F: Mitt problem är att jag tenderar att förneka existensen av det jag inte kan föreställa mig.
M: Det skulle vara klokare av dig att förneka existensen av det du föreställer dig. Det är det föreställda som är overkligt.
F: Är allt som man kan föreställa sig overkligt?
M: Föreställningar som är byggda på minnen är overkliga. Framtiden är inte helt och hållet overklig.
F: Vilken del av framtiden är verklig och vilken är inte?
M: Det oväntade och oförutsägbara är verkligt.