Kapitel 1
Kapitel 1 - Upplevelsen "jag är"
Frågeställaren: En daglig erfarenhet är att världen plötsligt framträder när man vaknat. Var kommer den ifrån?
Maharaj: Innan någonting kan bli till, så måste det finnas någon där som den kan bli till för. Alla framträdanden och försvinnanden förutsätter en förändring som sker gentemot någon slags oföränderlig bakgrund.
F: Innan jag vaknade upp var jag omedveten.
M: I vilken bemärkelse? I det att du har glömt, eller att inte ha haft upplevelser? Erfar du inte även som omedveten? Kan du existera utan att ha vetskap om det? Är ett minnesavbrott ett bevis på icke-existens? Och kan du på ett giltigt sätt tala om din egen icke-existens som en faktisk upplevelse? Du kan inte ens säga att ditt sinne inte existerade. Vaknade du inte när det kallades på dig? Och vid uppvaknandet, var inte känslan "jag är" den första? Även under sömn måste någon slags frö av medvetande existerat, annars vore du avsvimmad. Under uppvaknandet spelas upplevelsen upp: "Jag är - kroppen - i världen." Det ser ut som att den framträder i följdordning, men faktiskt sker allt på en och samma gång, en enda föreställning om att ha en kropp i världen. Kan det alls finnas en känsla av "jag är" utan att man är den ena eller andra?
F: Jag är alltid någon, med tillhörande minnen och vanor. Jag känner ingen annans "jag är".
M: Kanske något förhindrar dig ifrån att veta? När du inte vet något som andra vet, vad gör du då?
F: Jag söker källan till deras kunskap utifrån deras instruktioner.
M: Tycker du inte det är viktigt att känna till om ifall du endast är en kropp eller något annat? Eller, kanske ingenting alls? Ser du inte att alla dina problem är kroppens problem - mat, kläder, skydd, familj, vänner, namn, rykte, säkerhet, överlevnad - alla dessa förlorar sin mening samma stund du inser att du kanske inte är en kropp enbart.
F: Vilka fördelar finns det med att veta att jag inte är kroppen?
M: Det är inte heller riktigt sant att säga att du inte är kroppen. På sätt och vis är du allas kroppar, hjärtan och sinnen, och mycket mer därtill. Gå djupt in i känslan "jag är" och du kommer finna. Hur hittar du en sak som du har tappat eller glömt bort? Du håller den i ditt sinne tills du åter minns den. Känslan av att vara, av "jag är", är det första som framträder. Fråga dig själv varifrån den kommer, eller bara tyst betrakta den. När sinnet stannar i "jag är", utan att röra sig, går du in i ett tillstånd som inte kan sättas i ord, men som kan upplevas. Allt du behöver göra är att försöka om och om igen. När allt kommer omkring är känslan "jag är" alltid med dig, du har bara fäst alla möjliga saker vid den - kroppen, känslorna, tankarna, idéer, ägodelar etc. Alla dessa självidentifikationer är vilseledande. På grund av dem tar du dig själv för att vara vad du inte är.
F: Så, vad är jag?
M: Det räcker att veta vad du inte är. Du behöver inte veta vad du är. För så länge som kunskap innebär en beskrivning i termer av det redan kända, perceptuellt eller konceptuellt, så kan det inte finnas något sådant som självkännedom, eftersom det du är inte kan beskrivas, förutom som total negation. Allt du kan säga är: "jag är inte det här, jag är inte det där". Du kan inte på ett meningsfullt sätt säga "detta är vad jag är". Det blir bara obegripligt. Vad du kan peka ut som "det här" eller "det där" kan inte vara dig själv. Helt säkert, du kan heller inte vara "någonting" annat. Du är ingenting föreställbart eller uppfattbart. Ändå, utan dig kan det varken finnas föreställnings- eller uppfattningsförmåga. Du observerar hjärtats kännande, sinnets tänkande, kroppens agerande; själva förmågan att uppfatta visar att du inte är det du uppfattar. Kan det finnas perception eller upplevelse förutan dig? En upplevelse måste "tillhöra". Någon måste komma och förklara den som sin egen. Utan en upplevare är inte upplevelsen verklig. Det är upplevaren som förlänar verklighet åt upplevelsen. En upplevelse som du inte kan ha, vilket värde har den då för dig?
F: Känslan av att vara en upplevare, känslan av "jag är", är inte det också en upplevelse?
M: Uppenbarligen är allt upplevt en upplevelse. Och i varje upplevelse uppstår upplevaren av den. Minnet skapar illusionen av kontinuitet. I verkligheten har varje upplevelse sin egen upplevare och känslan av identitet beror på den gemensamma faktorn som är roten till alla upplevelse-upplevarrelationer. Identitet och kontinuitet är inte samma sak. Precis som varje blomma har sin egen färg, men alla färger är orsakade av samma ljus, så framträder många upplevare i den odelade och odelbara medvetenheten, var och en separata i minnet, identiska i essensen. Denna essens är roten, grunden, den tids- och rumslösa "möjliggöraren" för alla upplevelser.
F: Hur kommer jag åt den?
M: Du behöver inte komma åt den, för du är den. Den kommer att komma åt dig om du ger den en chans. Släpp fastklamrandet vid det overkliga och det verkliga kommer snabbt och smidigt att ta dess plats. Sluta föreställa dig att du är eller gör det ena eller det andra, och insikten att du är källan och hjärtat av allting kommer gry för dig. Med detta kommer en stor kärlek som inte är val eller preferenser, inte heller fastklamrandet, utan en kraft som gör alla ting älskvärda och intagande.