Förord

Att det nu kommer ännu en utgåva av JAG ÄR DET är inte förvånande. Sri Nisargadatta Maharajs ord bär på en sådan sublimitet, direkthet och klarhet i hänvisningen till det Högsta att boken redan gjort sig förtjänt av en plats som litteratur av största vikt. Faktum är att många betraktar den som den enda bok i andlig undervisning som är verkligt värd att studera.

Det finns olika religioner och filosofiska system som hävdar att de ger människolivet mening. Men de lider av vissa inneboende begränsningar. I vackert klingande ord uttrycker de sina teologiska eller filosofiska traditionella trosuppfattningar och ideologier. Troende upptäcker dock förr eller senare hur begränsad spannet i betydelse och tillämplighet dessa ord är. De blir desillusionerade och tenderar att överge systemen, på samma sätt som vetenskapliga teorier överges när de ifrågasätts av alltför mycket motsägande empiriska data.

När ett system för andlig uttolkning visar sig vara föga övertygande och inte kan motiveras rationellt, så omvänder sig många människor till något annat system. Efter en tid upptäcker de dock begränsningar och motsägelser även i detta system. I denna hämningslösa jakt på acceptans och sedan förkastande, återstår för dem bara skepsis och agnosticism. Det leder till ett enfaldigt sätt att leva, där de blir uppslukade av livets grövre yttringar och med att bara konsumera materiella varor.

Ibland, men mera sällan, ger dock skepticismen upphov till en intuitiv känsla om en grundläggande verklighet, som är mer fundamental än den hos orden, religionerna eller de filosofiska systemen. Märkligt nog är det en positiv aspekt av skepticismen. Det var i ett sådant skeptiskt tillstånd, men också med en intuitiv känsla om en grundläggande verklighet, som jag råkade läsa Sri Nisargadatta Maharajs JAG ÄR DET. Jag slogs omedelbart av det slutgiltiga och den oemotståndliga vissheten som fanns i hans ord. Trots ordens begränsningar, så fann jag Maharajs yttranden vara likt transparenta, polerade fönster, så som de var.

Ingen bok om andlig undervisning kan dock ersätta lärarens egen närvaro. Endast orden som talas direkt till dig av Gurun kan ta sig igenom ordens ogenomskinlighet. I Guruns närvaro försvinner de sista gränserna som dras av sinnet. Sri Nisargadatta Maharaj är verkligen en sådan Guru. Han är inte en predikant, men han ger just de anvisningar som den sökande behöver.

Verkligheten som utgår från honom är omisskännlig och absolut. Den är äkta. Efter att ha upplevt och blivit inspirerad av sanningen i hans ord på sidorna i JAG ÄR DET, har många från västvärlden hittat vägen till Maharaj för att söka upplysning.

Maharajs tolkning av sanningen skiljer sig inte i grunden från den inom Jnana Yoga/Advaita Vedanta. Men han har sitt egna sätt att uttrycka det på. Han säger att de mångskiftande formerna omkring oss består av de fem elementen. De är förgängliga och i ständig förändring. De styrs också av kausalitetslagen. Allt detta gäller även kroppen och sinnet, som båda är förgängliga och underkastade födelse och död. Vi vet att världen bara kan erfaras genom de kroppsliga sinnena och sinnet. Liksom i den Kantianska åskådningen är de ett korrelat till det mänskliga, kännande subjektet, och är därför den grundläggande strukturen för vårt sätt att förstå. Detta innebär att tid, rum och kausalitet inte är 'objektiva' eller externa entiteter, utan mentala kategorier som allt formas i. Alltings existens och form är beroende av sinnet. Kognition är en mental produkt. Och världen, sedd ur sinnet, är en subjektiv och privat värld, som ständigt förändras i enlighet med sinnets inneboende rastlöshet.

I motsats till det rastlösa sinnet, med dess begränsande kategorier – intentionalitet, subjektivitet, dualitet etc. – står den gränslösa känslan av "Jag är". Det enda jag kan vara säker på är att "Jag är", och då inte som ett tänkande "Jag är" i den kartesiska bemärkelsen, utan förutan några predikat. Gång på gång uppmärksammar Maharaj oss på detta grundläggande faktum för att få oss att inse vår "jag är-het" och på så sätt bli av med alla självskapade fängelser. Han säger: Det enda sanna man kan säga är "jag är". Allt annat är bara antaganden. Utan ansträngning kan du ändra "jag är" till "jag är inte".

Se, den verkliga upplevaren är inte sinnet, utan jag själv, ljuset i vilket allting framträder. Självet är den gemensamma faktorn som är roten till all erfarenhet, den medvetenhet i vilken allting händer. Hela medvetandets fält är bara som en film eller en fläck i "jag är". Denna "jag är-het" är att vara medveten om medvetandet, att vara medveten om sig själv. Och det är obeskrivbart, eftersom det inte har några attribut. Det är bara att vara mitt jag, och att vara mitt jag är allt som finns. Allt som existerar existerar som mitt jag. Det finns ingenting som är avskilt från detta jag. Det finns ingen dualitet och därför ingen smärta. Det finns inga problem. Det är kärlekens sfär, där allt är perfekt. Det som händer sker spontant, utan avsikter - såsom matsmältningen eller hårväxten. Inse detta och bli fri från sinnets begränsningar.

Se på djupsömnen, där det inte finns någon föreställning om att vara det ena eller det andra. Ändå finns "jag är" kvar. Och betrakta det eviga nuet. Minnet tycks föra in saker och ting i nuet från det förflutna, men allt som händer sker endast i det närvarande. Det är endast i det tidlösa nuet som fenomenen manifesterar sig. Tid och orsakssamband gäller alltså i själva verket inte. Jag är före världen, kroppen och sinnet. Jag är den sfär i vilken de framträder och försvinner. Jag är källan till dem alla, den universella kraft genom vilken världen med sin otroliga mångfald blir uppenbar.

Men trots sin ursprunglighet är känslan av "jag är" inte det Högsta. Den är inte Det Absoluta. Känslan eller smaken av "jag är" är inte fullständigt bortom tiden. Eftersom den är essensen i de fem elementen är den på ett sätt beroende av världen. Den uppstår ur kroppen, som i sin tur byggs upp av mat, vilken består av elementen. Den försvinner när kroppen dör, liksom glöden slocknar när rökelsepinnen brunnit ut. När ren medvetenhet uppnås finns där inga behov längre, inte ens av "jag är", som bara är en användbar pekare, en riktningsindikator mot Det Absoluta. Medvetenheten "jag är" upphör då lätt. Det som råder är det som inte kan beskrivas, det som är bortom ord. Det är detta "tillstånd" som är det mest verkliga, ett tillstånd av ren potentialitet, som föregår allting. "Jag är" och universum är bara återspeglingar av detta. Det är denna verklighet som en jnani har insett.

Det bästa du kan göra är att lyssna uppmärksamt på jnanin - som Sri Nisargadatta är ett levande exempel på - och att lita på honom och fullt ut tro på honom. Med en sådan tillit och lyssnande kommer du att inse att hans verklighet är din verklighet. Han hjälper dig att se världens natur och "jag är". Han uppmanar dig att studera kroppens och sinnets funktioner med en värdig och intensiv koncentrerad blick, och att inse att du inte är någon av dem och därefter kasta bort dem. Han föreslår att du gång på gång återvänder till "jag är" tills det är din enda hemvist, utanför vilket ingenting existerar; tills egot som en begränsning av detta "jag är" fullständigt försvunnit. Det är då som den högsta insikten kommer, helt utan ansträngning.

Lägg märke till jnanins ord, som överskrider alla begrepp och dogmer. Maharaj säger: "Tills man blir självförverkligad, uppnår kunskap om självet och transcenderar självet, tills dess är det dessa konceptuella lögnsagor som finns tillgängliga. "* Ja, de är koncept, till och med "jag är" är det, men det finns väl inga begrepp som kan vara mera värdefulla. Det är upp till sökaren att betrakta dem seriöst, eftersom de pekar på den högsta verkligheten. Det finns helt enkelt inga bättre begrepp att tillgå som fungerar som medel för att avlägsna dessa begrepp.

Jag är tacksam för att redaktören Sudhakar S. Dikshit bjöd in mig att skriva förordet till denna nya utgåva av JAG ÄR DET och därmed gav mig en möjlighet att hylla Sri Nisargadatta Maharaj, som har förklarat den högsta kunskapen med de enklaste, tydligaste och mest övertygande ord som finns tillgängliga.

Douwe Tiemersma

Philosophical Faculty

Erasmus Universiteit

Rotterdam, Holland

June, 1981

* Kvällsföreläsning. October 2, 1979, inspelat av Josef Nauwelaerts, Antwerpen, Belgien